Edstypen kom in i den kanoniska rätten från germansk rätt. Vittneseden hade sitt ursprung i såväl romersk som germansk rätt.55 Kyrkan införde även sanktioner mot mened. I den keltiska kyrkorätten från-talet föranledde vanlig mened fyra års botgöring och förledande till mened sju års botgöring. Det gjordes skillnad mellan olika former av uppsåt och oaktsamhet: om den falska utsagan avgivits med omedveten oaktsamhet föranledde den ett års botgöring, men om dolus eventualis var för handen blev botgöringen två år.56 Gratianus (–) vidhöll Augustinus uppfattning om ederna, och härigenom fick läran om edernas tillåtlighet sitt slutgiltiga innehåll. Påven Innocentius III fastställde åter år att avläggande av ed var en oskyldig handling och att en sådan handling bara under bestämda omständigheter kunde vara syndig. Som kriterier för den tillåtna och förpliktande eden användes – med hänsyftning till Jeremia kap. versen57 – veritas, iudiciumoch iustitia. Veritas syftar på viljan att säga sanningen eller viljan att göra utsagan verklig. Iudicium syftar på att edsavläggaren skulle vara tillräknelig och medveten om edens betydelse samt att situationen skulle vara tillräckligt allvarlig för att användandet av en ed kunde rättfärdigas. Iustitia syftar på att en ed varigenom man förpliktar sig att göra något som står i strid med lag eller god sed inte var giltig. I vissa fall då en ed visserligen var giltig kunde den som hade avlagt eden ansöka om att bli befriad från dess förpliktelse.58 55 Moriarty, Eugene James, Oaths in Ecclesiastical Courts. An Historical Synopsis and Commentary, Canon Law Studies No. 110, Washington D.C. 1937 (diss.), s. 12 ff. och 36 f.; Brundage, James A., Medieval Canon Law, Harlow 1995, s. 131 f. och 147; Erler, Adalbert, och Kaufmann, Ekkehard (utg.), Handwörterbuch zur deutschen Rechtsgescichte, band I, Berlin 1971, sp. 863 ff. samt Landau, a.a., s. 383 ff. 56 Landau, a.a., s. 383 ff. 57 ”Då skall du svära vid Herren uppriktigt, rätt och ärligt”. 58 Moriarty, a.a., s. 2 f.; Landau, a.a., s. 386 ff. Se även Köstlin, J. resp. Scheurl och Sehling i Hauck, D. A., Realencyklopädie für protestantische Theologie und Kirche, 3 uppl., band 5, Leipzig 1898, s. 241 f. resp. s. 244 f., Lederer, J. i Lexikon für Theologie und Kirche, 2 uppl., band 3, Freiburg im Breisgau 1959, sp. 727 ff. – Se ang. nutidens katolska syn på ederna The Canon Law. Letter & Spirit, London 1995, s. 676 ff. samt Katolska kyrkans katekes, Vejbystrand 1996, s. 567 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=