Jesus med sin exemplifierande uppräkning, att oavsett vad man åberopar i sin ed, och oavsett om man utelämnar Guds namn, är det i grunden frågan om att svära vid Gud.51 Edsförbudet modifierades så småningom. Redan Paulus åberopade Gud till vittne på att han talade sant.52 Ederna ansågs av de grekiska kyrkofäderna i allmänhet böra undvikas, även om de inte var undantagslöst förbjudna; i vissa specialfall var de dock förbjudna eftersom de härrörde från hednisk tillbedjan. De latinska kyrkofäderna intog en annan ståndpunkt: de ansåg att det i grund och botten var tillåtet för kristna att avlägga ed. Ambrosius (c:a ‒) menade att Bergspredikans förbud bara gällde dem som var svaga i tron, eftersom de skulle skyddas från att lova sådant som de inte kunde hålla. Förbudet skulle därför istället ses som en varning för edsbrott, och för de övertygade kristna var eden tillåten. Augustinus (‒) ansåg inte att eden i sig var något dåligt, utan varningarna i nya testamentet avsåg att en avlagd ed kunde leda till synd om den som hade avlagt eden bröt mot den. Hans uppfattning låg till grund för den medeltida uppfattningen om ederna och medförde även att edgång med reliker ansågs rättfärdigade. Sammanfattningsvis menade han, att den som svor falskt begick en svår synd, att den som svor sant inte begick någon synd, men att den som inte svor alls inte heller begick någon synd.53,54 Förändringen som medförde att edsavläggelse tilläts skedde runt år . Förändringsprocessen resulterade i att ederna – i form av såväl vittnesed som värjomålsed stödd av edgärdsmäns edgång, och även i form av eder där parterna svor att föra processen på ett korrekt sätt – togs in i den kanoniska processrätten. Värjomålseden, stödd av edgärdsmäns edgång, användes främst av präster som anklagats för brott. ett ja är ett ja och ett nej ett nej: “The issue is nothing less and nothing more than truthfulness” (a.a. s. 129). 51 Dautzenberg, a.a., s. 379. 52 2 korinthierbrevet 1 kap. 23 versen, Galaterbrevet 1 kap. 20 versen; se också 6 kap. 16 versen Hebréerbrevet. 53 “Peccat et graviter qui falsum iurat, non peccat qui verum iurat; sed nec ille peccat qui non iurat.” Citerat i Theologische Realenzyklopädie, Band IX, Berlin 1982, s. 383. 54 Landau, a.a., s. 382 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=