Storbritannien, USA, Danmark, Norge, Island, Lettland och Litauen, Bulgarien, samt i de flesta sydamerikanska stater, och för tyskar i praktiken också i Sovjetunionen. I den andra gruppen prövades eventuella äktenskapshinder istället konsekvent efter lagen i kontrahenternas hemland. Här finner vi Finland, Estland, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal, Österrike, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Grekland och Rumänien. Även i den tredje gruppen tillämpades lagen från kontrahenternas hemland, men inte på grund av statstillhörighetsprincipen enbart, utan på grund av den tidigare nämnda överenskommelsen i Haag. Här finner vi – förutom Tyskland – Sverige, Nederländerna, Luxemburg, Schweiz, Italien, Ungern, Danzig och Polen. Det kan tyckas som om det i praktiken inte skulle ha varit någon skillnad mellan grupp och – resultatet borde ju ha blivit detsamma. Så var det emellertid inte. I den andra gruppen, där man utgick från statstillhörighetsprincipen, kunde man nämligen vägra tillämpa regler som stred mot det egna landets ordre public. Detta inträffade också just beträffande tillämpningen av de tyska raslagarna. Kunde man då inte också i Sverige gjort undantag för en rättstilllämpning som ändå så tydligt stred mot svenskt rättsmedvetande? I den tredje gruppen av stater, till vilken Sverige alltså hörde, var situationen mera invecklad. Dels bygger ett särskilt avtal alltid på en ömsesidighet, som inte ger den enskilda staten möjlighet att inom avtalets ram bryta mot det, ens på en enstaka punkt, dels hade vissa undantag som stred mot ordre public redan angetts. Dessa betraktades som speciella förbehåll, och någon ytterligare hänvisning till en allmän, nationell ordre public, kunde därmed inte längre göras. Själva denna tolkning är dock inte oomstridd bland rättshistoriker. Såväl rättssituationen som forskningsläget kan alltså med skäl kallas invecklade. Men man kunde väl ändrat den svenska lag som reglerade tilllämpningen av Haagavtalet? Så sent som ändrades ju samma lag beträffande internationella skilsmässor med en svensk medborgare inblandad. Departementschefen, statsrådet Karl Schlyter anförde till och med i statsrådet den januari : “Det borde sålunda inom
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=