skilda vägar som två i förhållande till varandra separata diskurser, bedömda efter olika måttstockar. Denna nyorientering innebar att väsensordningen inte längre utgjorde vetenskapens föremål. Istället hamnade tänkandets struktur eller operativsystem i fokus, vilket ledde till att tyngdpunkten i kunskapsrelationen förflyttades från objekt till subjekt. Frågan om kunskapens räckvidd blev därigenom av central betydelse. När Kant underkastade det rena förnuftets kunskapsförmåga en kritisk prövning, visade det sig att tinget i sig eller väsendet var onåbart för kunskapen.83 Systema mundi eller Guds skapelseplan hamnade därmed utanför vetenskapens domäner. Av vetenskapens domvärjo återstod förnuftets reflektioner över sin egen förmåga (den s.k. reflektionsfilosofin). Istället för väsensmetafysikens antaganden om ett aprioriskt objekt, som i sin absoluta bestämning skulle infångas av vetenskapen, trädde de s.k. transcendentala tankekategorierna, som uppfyllde vetenskapens krav på absoluthet. Det som låg utanför detta begränsade område för kunskapssökandet, var utsatt för tidens och rummets tillfälligheter, och måste därför betraktas som något för det vetenskapliga tänkandet främmande. Kants sekularisering av det vetenskapliga tänkandet lämnade inget utrymme åt objektsrelaterade studier, då det inte fanns någon väg till absolut kunskap om ett över tid och rum existerande föremål. Det innebar att de objektsrelaterade studierna försattes i ett prekärt läge. Det blev omöjligt att finna en koppling mellan ett faktiskt objekt och vetenskaplighet. Rättsvetenskap som just förutsatte en sådan förbindelse mellan rätt och vetenskap var, sedd med Kants ögon, en contradictio in adiecto. I likhet med andra objektsrelaterade studier som t.ex. medicin och teologi var rättsstudiet utlämnat åt andra intressen som religion och politik. Rättsstudiet kunde visserligen i sin form vara vetenskapligt, en als-ob-Wissenschaft, men inte till sitt innehåll, som istället ur ett vetenskapligt perspektiv, byggde på godtyckliga antaganden. Kants tänkande är dock präglat av en dubbelsidighet, 83 Peterson, Claes, Zur Anwendung der Logik in der Naturrechtslehre von Christian Wolff, s. 177189.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=