nå kunskap om något jag inte först genom de sinnliga uttrycken blivit medveten om. Detsamma gäller kunskapen om mitt tänkande jag.77 Förekomsten av alla tankar leder mig till slutsatsen att det finns en tänkande substans, en res cogitans, eftersom inget kommer ur inget. Cartesius cogito ergo sum-sats är således exempel på en induktiv slutledning och utgör hos Wolff en arketypisk modell för kunskapsvägen: genom tingets framträdelseform når jag kunskap om tingets väsende, ur figuren känner jag kulan.78 Det sammanhang av grunder som kännetecknar kunskapsvägen beskrivs som en kedja, genom vilken det avhängiga förbinds till ett system. I dess början befinner sig det absoluta, Gud, det i sig oavhängiga, den första början. En avhängig länk är villkorad, den existerad som relation till den närmast föregående och den närmast följande. En relativ länk är genom mellanlänkar förmedlad med den första absoluta. Med kedjebilden och dess absoluta början av varat beskriven. Är kedjan av dessa olika avhängighetspositioner genomskådad genom att tänkandets rörelse hamnar vid en högsta, i sig själv oavhängig punkt, så är ögonblicket kommet, när förnuftet med denna högsta grund som utgångspunkt vänder tillbaka genom de i analysen redan berörda nivåerna i induktionen till de ursprungligen iakttagna sinnliga fenomenen. Själva induktionsförloppet utgör en slags vetenskapens propedeutik. Med dess hjälp skall förnuftet förvärva kunskap om de metafysiska principer och orsaker kring vilka tillvaron är uppbyggd. När denna kunskap väl är uppnådd kan förnuftet dra nödvändiga och därmed sanna slutsatser om varat. Wolff definierar därmed vetenskap som en förmåga att ur orubbliga grunder dra ovedersägliga slutsatser, vilket innebär att deduktionen utgör den vetenskapliga metoden per se.79 77 Wolff, Deutsche Metaphysik, § 342. 78 Wolff, Deutsche Metaphysik, § 197. 79 Wolff, Deutsche Metaphysik, § 347. Jfr Christian Wolff, Philosophia moralis sive Ethica, Halle 1750, § 284.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=