I kraft av den tillräckliga grundens lag utvecklar förnuftet en metodik, som garanterar att allt det erfarenhetsmässigt givna härleds till sina grunder. För att undgå en härledning i det oändliga, regressus in infinitum, måste en första början postuleras, som orsakar allt men som inte själv är orsakad, nämligen Gud: Kunskapsvägen är således till att börja med induktiv. På sin mödosamma väg mot allt säkrare kunskap följer förnuftet så att säga skaparen i fotspåren, men baklänges. I kunskapen försöker förnuftet lista ut orsaken bakom ett sinnligt uttryck. Wolff använder begreppet demonstration som namn på den metod, med vars hjälp förnuftet skall nå ren kunskap och därmed visshet: Genom demonstrationen är det således möjligt att från det historiskt tillfälliga sluta sig till den filosofiskt nödvändiga grunden: Demonstrationens väg går från aposteriori till apriori. All kunskap måste således ta sin början i det erfarenhetsmässigt givna. Jag kan inte förra fallet har därför tingens förändring en ordning, medan det i drömmen råder idel oordning.73 Bland de ting som är möjliga måste ett nödvändigtvis vara självständigt, ty i annat fall skulle något vara möjligt, till vilket man inte kan påvisa någon grund till varför det är. /…/ Detta självständiga väsende kallar vi Gud: de andra tingen, som har sin orsak till varför de är i detta självständiga väsende, kallas kreatur.74 Allt som demonstreras på ett riktigt sätt är lika visst som att vi är, eftersom nämligen det som demonstreras visas på samma sätt som vi visar att vi är.75 Då inget annat kan vara verkligt än det som är möjligt, och man när som helst utan hinder från verkligheten kan sluta sig till möjligheten. När jag nämligen ser att något är, så kan jag anta att det kan vara, och följaktligen kan det i sig inte innehålla något motsägelsefullt.76 73 Wolff, Deutsche Metaphysik, § 143. 74 Wolff, Deutsche Metaphysik, Vorbericht § 11. 75 Wolff. Deutsche Metaphysik, § 8. 76 Wolff, Deutsche Metaphysik, § 15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=