sin egenskap av grund eller orsak till den positiva rätten var naturrätten i sin tur inte grundad i något annat, utan den var absolut. Johann Stephan Pütter ( ‒ ), som för en tid var lärjunge till Wolff, skriver således Den positiva rätten däremot var ofullkomlig och variabel och var ett uttryck för “människans begränsade kunskapsförmåga och lastbara vilja”.69 Den empiriska skenvärlden, historien, hade därför sitt verkliga ursprung i förnuftets handlande. Av det beskrivna ontologiska scenariot framgår att det var väsenskunskapen som var den åtrådda kunskapsarten, eftersom den uppfyllde vetenskapens krav. Kunskapen om tingen i sig gav de förklarande orsakerna till allt skeende i världen och, vad mera är, den skulle ge människan en insikt i den gudomliga försynen, efter vilken hon skulle inrikta sitt handlande. Frågan var dock hur en kunskapsväg skulle etableras, som undandrog sig allt tvivel och skepticism. Uppenbart var att en på iakttagelse grundad insikt i tingens väsenden var omöjlig. Den sinnliga iakttagelsen av tingen fungerar nämligen som en selektion, vilket i sin tur säger att den kan ta miste. Beroende på omständigheterna uppfattar vi vissa drag starkare och andra svagare. Den sinnliga kunskapen jämfördes ofta med spegelbilden, som beroende på avstånd, ljus m.m. speglar objektet mer eller mindre tydligt. Spegelbilden kan dock aldrig fullständigt återge objektet som det är i sig. I förhållande till objektet i sig är spegelbilden alltid mer eller mindre suddig och otydlig. Erfarandet kan därför endast erbjuda tillfällig, historisk kunskap eller kunskap om fakta, cognitio factorum. Den filosofiska kunskapen, cognitio causarum, däremot, som till sitt föremål har tingets oförAv rättslärans alla delar intar naturrätten den främsta ställningen, eftersom denna inte förutsätter någon annan del av rätten; istället innehåller den de allmänna begrepp och grundsatser som gäller för alla övriga delar av rätten.68 68 Pütter, J.S., Neuer Versuch einer juristischen Encyklopädie und Methodologie, Göttingen 1767, s 67. 69 Ickstatt, J.A., Meditationes praeliminares de studio juris, Würzburg 1731, s 114 (§ XLIX).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=