I sin egenskap av väsenskategori strävade naturrätten mot sin realisering i tid och rum. I likhet med andra väsenden karakteriserades naturrätten av en rörelse mot ett ändamål. Naturrätten var i aristotelisk mening en s.k. entelechi (en-telos), nämligen ett väsende som i en oavbruten, ständigt pågående rörelse till slut når sin fullbordan. Den utgjorde således ett normativt apriori, d.v.s. en rättens högsta enhet, som verkade formande eller normerande på människans handlingar. Naturrätten gav således uttryck för en gudomlig teleologi. Genom naturrätten lät Gud ge människan en viss kännedom om sina avsikter. Wolff formulerar denna naturrättens finala karaktär på följande vis: Naturrättens yttersta ändamål var människans perfektion, vilket innebar en fullbordan av den högste skaparens intentioner. Den av den väsensmetafysiska kunskapssynen präglade rättsteoriens giltighet förutsatte att en förmedling mellan rättens väsende och dess i tid och rum begränsade uttryck kunde etableras. Mellan naturrätt och positiv rätt rådde således ett kausalitetsförhållande. Naturrätten utgjorde grunden, som var filosofiskt nödvändig, medan den positiva rätten utgjorde följden, som var relativ i den meningen att den varierade alltefter den kontingenta världens faktiska omständigheter. I sin egenskap av urbild hade naturrätten en högre dignitet än den positiva rätten, som istället utgjorde en grumlig avbild. Naturrätten var fulländad och låg i varat som något avslutat och statiskt. I /…/ då människan av naturen generellt sett är bestämd att söka det goda och undvika det onda /…/ föds därur en naturlig förpliktelse och en riktning av hennes handlingar, som skänker lagen en form som är stiftad av naturen själv.66 Naturlagens skapare är Gud själv och han förpliktar människan att dana sina handlingar i överensstämmelse med Gud, sålunda är den naturliga förpliktelsen även gudomlig och naturlagen en gudomlig lag.67 65 Wolff, C., Institutiones Juris Naturae et Gentium, 1763, § 62. Constans nimirum omnium obligationum ac jurium inter se nexus est, ut alia ex aliis deduci continuo ratiocinationis filo posssint, & veritatum inter se connexarum compagem constituant /…/. 66 Wolff, Institutiones Juris Naturae, § 36. 67 Wolff, Institutiones Juris Naturae, § 41.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=