ett karakteristiskt drag för Wolffs filosofi. Därvid framhölls geometrin som en förebild för samtliga vetenskaper. Dess höga krav på exakthet och demonstrerbarhet skulle vara vägledande för all vetenskaplig verksamhet. Vetenskap var “en förståndets färdighet, att ovedersägligt bevisa alla sina påståenden ur orubbliga grunder”.50 Wolff använder begreppet demonstration för att beskriva en bevisning “ur orubbliga grunder”. Följaktligen kunde även vetenskapen bestämmas som “en färdighet att demonstrera”. En vetenskaplig framställning av ett ämne måste mot denna bakgrund ha karaktären av en demonstration ur “ovedersägliga grunder”. Sådana grunder var “definitioner”, “axiom” och “tydliga iakttagelser”. Dessa kunskapsformer var i sin tur direkt relaterade till det vetbara objektets väsende, som i förhållande till kunskapssubjektet hade en autonom ställning. Vetenskapen var därför inte ett mått i sig, utan den hämtade “sin måttstock från det vetbara objektet” (Aristoteles).51 Med demonstrationens hjälp kunde tingens inre ordning avbildas i ett sammanhängande system, i vilket varje led uppfyllde kravet på nödvändighet. Resultatet blev en sinnrik struktur av definitioner och lärosatser präglade av stor tankeskärpa, som återgavs i omfattande kompendier uppställda i paragrafform. Genom att sätta upp ämnet i axiomatiska satser i paragrafform menade man sig kunna fånga den sanna kunskapen, d.v.s väsendet, med matematisk precision. Paragraferna hakade i varandra som länkarna i en kedja. Utan alltför stor tankemöda kunde man med hjälp av de kortfattade paragraferna övertyga sig om att slutsatserna var riktigt härledda ur de axiomatiskt uppsatta grunderna. Framställningssättet stannade dock inte vid denna till synes didaktiska funktion. Framställningen åskådliggjorde själva ordningen i varat, nexus rerum. dung der Logik in der Naturrechtslehre von Christian Wolff, i Entwicklung der Methodenlehre in Rechtswissenshaft und Philosophie vom 16. bis zum 18. Jahrhundert, utg. Jan Schröder, Stuttgart 1998, s 178 ff. 50 Christian Wolff, Deutsche Vernünfftige Gedancken von den Kräften des menschlichen Verstandes, Vorbericht § 2, Cap. 7, § 1, Gesammelte Werke, Abt. 1, Bd I, utg. H.W. Arndt, Hildesheim 1978 (i fortsättningen citerat Deutsche Logik). 51 Aristoteles, Metafysiken, 1057a.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=