till sin avbild och gjorde honom därmed delaktig i sin infinitus intellectus, vilket innebar att Adam förlänades en intuitiv insikt i Guds avsikter. Efter lapsus Adae gick denna oskuldsfulla insikt förlorad. Den paradisiska tillvaron, som saknade tidens och rummets begränsningar, byttes ut mot en värld präglad av historiens förändringar. I motsats till paradisets transcendentalt kosmologiska perfektion, representerade den tidsbundna världen något i grunden bristfälligt. Augustinus framhåller att det redan vid livets början står det klart att vi hör till civitas terrena, eftersom “vi har blivit utstötta ur paradiset in i denna tillvaro av tidsbundenhet, d.v.s. från evighet till förgänglighet, från rikdom till fattigdom, från styrka till svaghet”.42 Tids- och rumsbundenheten var det straff människan underkastades för den i paradiset begångna synden. Människan blev medveten inte bara om sin förlorade insikt utan även om sin lekamliga skröplighet. Historien, d.v.s. tiden mellan syndafallet och domedagen, uppfattades som en transportsträcka, som måste tillryggaläggas i botgöring. Jordelivet kom därför att utspelas som en ständig strävan att kompensera de brister, som präglade människans historiskt syndiga verklighet. Hoppet sattes till den gudomliga nåden, som skulle inträffa om hon uppförde sig väl och undvek det onda. För att kunna välja det goda måste hon dock kunna förvärva kunskap om Guds avsikter. Kunskap i allmänhet och vetenskap i synnerhet var detsamma som insikt i Guds skapelseplan. Det gällde således att förstå Guds koordinatsystem och med dess hjälp räkna ut alla hans avsikter. Enligt den s.k. Imago Dei-läran, som grundade sig på Genesis : “Och Gud sade ‘Låt oss skapa människor till vår avbild, till att vara oss lika’”, hade människan inte helt förlorat möjligheten till kunskap om orsakssammanhanget i tillvaron. Likheten med Gud var dock inte av lekamlig natur, utan det var fråga om en artlikhet. Det var förmågor som förnuft och vilja som gjorde människan till Guds avbild. I skapelsen hade människan givits dessa egenskaper obefläckade, men med synden 42 Augustinus, De vera religione, I, 20, 38.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=