dent, men människan kan nå kunskap om honom genom hans skapelser. Den sinnliga världen är inget annat än Guds fotspår, λoγoι σπερματικoι, som ger människan en väg tillbaka till skaparen, väsendenas väsende eller orsakernas orsak. Kausalitet ooch teleologi är de från Aristoteles hämtade parametrar som inte endast leder till antagandet om Guds existens utan även garanterar en kunskap om den högsta, orörliga punkten i skapelseordningen. I likhet med Aristoteles orörlige rörare representerar således Gud den högsta sanningen. Genom honom garanteras kunskapens enhet. Kristnandet av de grekiska filosofernas läror innebar att tro och vetande sammanvävdes på ett sätt som gjorde att den vetenskapliga metoden föreföll vara färdig och avslutad. Medan Aristoteles hade problem med att säkra de principer ur vilka syllogismens slutsatser med nödvändighet måste följa, kunde medeltidens uppenbarelseteologer, filosofer och jurister grunda det syllogistiska bevisförfarandet i uppenbarade begrepp och orubbliga trossatser. Därigenom förenades tro och vetande samtidigt som förfarandet var grundat i axiomatiska satser. Enligt Thomas ab Aquino ( ‒ ), skolastikens store syntetiker av aristotelisk filosofi och kristen teologi, var det tron och trosvissheten som skulle upprätta de allmänna ramarna för vetenskapen.41 Filosofins uppgift blir därmed att kasta ett spekulativt ljus över trossatserna, medan omvänt tron skall leda förnuftet vidare. Augustinus sammanfattade detta dialektiska förhållande mellan tro och förnuft i följande formel “intellige ut credas, crede ut intelligas”. Bandet mellan tro och vetande skulle prägla den vetenskapliga praktiken ända fram till Immanuel Kants s.k. kopernikanska vändning. Samtidigt gav den bibliska eskatologin ett konfessionellt sammanhang åt den väsensmetafysiska kunskapsläran. Gud skapade Adam 41 I sin Summa theologica fastslår Thomas, att “aliarum scientiarum principia vel sunt per se nota, et probari non possunt: vel per aliquam rationem naturalem probantur in aliqua alia scientia. Propria autem huius scientiae cognitio est, quae est per revelationem: non autem quae est per naturalem rationem. Et ideo non pertinet ad eam probare principia aliarum scientiarum, sed solum iudicare de eis: quidquid enim in aliis scientiis repugnans, totum condemnatur ut falsum”, Summa theologicaI, 1, 6 ad 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=