allmänbegrepp, som endast är sammanfattningar av sinnliga föreställningar. De aristoteliska allmänbegreppen var visserligen resultatet av ett aktivt verkande förnuft, νo ς πoιητικoς, men de var samtidigt avbilder av självständiga objektiva enheter i varat, väsenden. Begreppet var förnuftets sätt att uttrycka den i objektsvärlden inneboende strukturen. Det allmänna är något välkänt som ligger före och berörs av förnuftet. Begreppen bildas följaktligen inte genom psykologiska processer, utan de är avbildningar av i varats struktur liggande färdiga former, som kan upphämtas i en enda sinnesförnimmelse. När förnuftet verkar lyser väsendet upp på samma sätt som färgen lyser upp när den bestrålas av solen. Aristoteles abstraktioner är därför produkter av väsensskådande. Den sinnliga kunskapen är inte verkansorsak, utan endast materialorsak. Den efterbildar en given ordning. Det sinnliga materialet eller stoffet är såväl en avbild av väsendet som vägen till kunskap om detsamma. På denna punkt kan man därför konstatera en överensstämmelse med Platon. Det var inte något i förhållande till den tidigare filosofin nytt att det sinnliga erfarandet lämnade materialet till förnuftets avbildande av objektsvärldens inre enhet.35 Antar man att idén eller den allmänna formen är given i varat, så blir följden att den kunskapsteoretiskt sett har apriorisk karaktär, den är nödvändig. Det innebär att kunskapen om formen måste få samma kvalitet, d.v.s. den nödvändiga formen tvingar tänkandet att följa dess rörelse; förnuftet avbildar väsendet. Enligt Aristoteles är därför endast den utsaga sann som “uttrycker det särskilda som särskilt och det enade som enat”.36 Tankens rörelse är identisk med tingets rörelse. Det som är en kontinuerlig rörelse, t.ex. en obruten linje, det fattar även tänkandet i en identisk, kontinuerlig tankeakt.37 35 Aristoteles, De anima, 429 b. 36 Aristoteles, Metafysiken, 1051 b 3. 37 Aristoteles, De anima, 430 a 20; 431 b 15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=