Även om Aristoteles identifierar deduktionen med den vetenskapliga metoden i sig, tillmäter han även induktionen en betydelsefull roll. En förutsättning för att en syllogism skall kunna konstrueras är att satser med allmänt kunskapsinnehåll är säkrade, vilket i sin tur fordrar såväl iakttagelse som induktion.31 I topiken uttrycker sig Aristoteles så att “induktionen utgör en uppstigning ( φoδoς) till det allmänna”.32 För Aristoteles utgör således induktion ( παγωγη) och deduktion ( πoδειξις) de metoder som leder till vetenskaplig kunskap. “Det står alltså klart”, understryker Aristoteles, “att det är nödvändigt för oss att vi får kunskap om de allra första (d.v.s. grundläggande begreppen eller axiomen) genom induktion. Det gäller även iakttagelsen, som i oss skapar en bild av det allmänna”.33 Till följd av sin starka betoning av erfarenhetskunskapens betydelse i kunskapsprocessen, har Aristoteles framställts som empiriker, medan Platon gällt som idealist. Kravet på sinnligt erfarande har emellanåt betraktats som något typiskt aristoteliskt. En av de mer framträdande empirikerna i den moderna kunskapsfilosofins historia, John Locke (-), har sålunda räknats som aristoteliker, eftersom han i enlighet med satsen “nihil est in intellectu, quod prior non fuit in sensu”34 hävdade att all kunskap var sinnlig till sin natur. Enligt Locke fanns inget utrymme för metafysiken i den mänskliga kunskapen. Ofta har det sagts att det aristoteliska intellektet skapar abstraktioner med hjälp av det sinnliga materialet, vilket ytterligare bidragit till att han klassificerats som empiriker. Aristoteles abstraktioner har dock inget gemensamt empirikernas eller sensualisternas 31 I den andra analytiken ger inte Aristoteles något direkt utrymme åt induktionsproblematiken, vilket kan förefalla överraskande. Föremålet för den andra analytiken är emellertid frågan hur en syllogism konstrueras och motiveras och till detta tema hör inte induktionen. För diskusssionen inom aristotelesforskningen om vad Aristoteles avsett med induktionen och huruvida han kan ha använt begreppet i skilda betydelser se Aristoteles, Analytica posteriora, übersetzt und erläutert von Wolfgang Detel, Berlin 1993, s. 252 ff. 32 Aristoteles, Topiken, I 12, 105 a 13-14. 33 Aristoteles, Analytica posteriora, 100 b 4. 34 En sats som Leibnitz relaterade till Locke och hans kunskapsteeori.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=