Vetenskapen måste alltså ta sikte på tingets “vad” eller väsende: Därmed blir vetenskap detsamma som väsensanalys: Väsendet är således alltid grund och utgångspunkt för det stränga vetandet. Att ha kunskap om väsendet är detsamma som att ha kunskap om grunden och orsaken till skeendet i den sinnliga världen: “Vi säger alltså: Att veta ‘vad det är’, är detsamma som att veta ‘varför det är’”.18 Vetenskaplig bevisning är därför alltid kopplad till väsendet, eftersom den är riktad mot det med väsendet givna ‘varför’, (διoτι) och inte avser nakna fakta ( τι).19 Det nyttiga och praktiska kan inte vara föremål för vetenskaplig kunskap. Vetenskapen är det rena, teoretiska skådandet (θεωρια), som träffar sanningen i sig. Huruvida denna vetenskapliga kunskap skulle visa sig vara nyttig är något sekundärt. i varje betydelse är väsendet det första, såväl i förhållande till begreppet, kunskapen och tiden. /…./ [Ä] ven i förhållande till begreppet är väsendet det första emedan väsensbegreppet måste föreligga i varje enskilt tings begrepp. Således tror vi att vi har den bästa kunskapen om ett enskilt ting när vi vet “vad” t.ex. människan eller elden är.15 Man skulle kunna tänka sig att vetenskapen är ett mått på det vetbara och det vetbara det mätta. Sanningen är dock att varje vetenskap hämtar sina måttstockar från respektive vetbart objekt, som kommer i hennes blickfång, så att vetenskapen mäts genom det mätbara.16 Om den obestridliga vetenskapen kommer ur nödvändiga principer /…./ och om det som tillkommer tingen i sig är nödvändigt /…./ så ser man att den vetenskapliga slutsatsen följer ur dessa nödvändiga väsensförhållanden.17 15 Aristoteles, Metafysiken, 1028 a. 16 Aristoteles, Metafysiken, 1057 a. 17 Aristoteles, Analytica posteriora, 74 b 5. 18 Aristoteles, Analytica posteriora, 90 a 31. 19 Jfr Aristoteles, De anima, 413 a; Metafysiken, 1041 a 17 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=