tisk med sig själv och alltså oföränderlig, har den positiva rätten en motsatt karaktär. Den är visserligen ett utflöde av naturrätten, men den är historiskt bestämd, vilket innebär att den ändrar sig alltefter tidens och rummets variabla omständigheter. Kunskapens mål och vägen dit är därmed givna. Kunskapen om att en förste orörlig rörare existerar, vilket bevisats med hjälp av logiken, leder även till kunskapen om densamma, dvs till kunskapen om de allmänna metafysiska sammanhang som skall förklara världen. Med det givna scenariot är det inte faktakunskapen som hamnar i fokus, istället är det de oföränderliga orsakssammanhangen som blir målet för kunskapssökandet. Väsendets tillfälliga realisering kan lika litet för Aristoteles som för Platon utgöra kunskapens grund. Sann kunskap var därför inte kunskapen om det tillfälliga utan om det nödvändiga och oföränderliga, d.v.s. tinget i sig eller väsendet: Om det tillfälliga uttrycket, d.v.s. den sinnliga världen, t.ex. den positiva rätten, har så låg status att det jämställes med det icke-existerande, måste konsekvensen bli att den som uteslutande ägnar sig åt det tillfälliga ägnar sig åt icke-varat, d.v.s. det som ur vetenskaplig synvinkel är meningslöst.14 De nödvändiga sakförhållandena är givna i väsendet, som alltså utgör grunden för kunskapen. Aristoteles kalllar väsendet för “det som ligger under” (τ πoκειµενoν; lat. subiectum). Väsendet är det första och enda som ger svar på frågan varför: Sålunda betraktar inte heller matematikern det som tillkommer figurerna som tillfälligheter, och han bekymrar sig inte om en triangel är olik en annan triangel, vars vinkelsumma är lika med två räta vinklar (d.v.s. 180∘). Och detta är också helt förnuftigt, emedan tillfälligheter är så att säga blott ett uttryck. /…./ Det förefaller som om det tillfälliga står det icke-existerande nära.13 13 Aristoteles, Metafysiken, 1026 b 10. 14 Aristoteles, Metafysiken, 1064 a 25. Jfr Platon, Sophistes, 254 a, som menade att sofisten som endast befattade sig med det tillfälliga fördrev sin tid med det icke-varande.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=