RSK 9

I rörelsen, som ytterst utgår från den förste orörlige röraren, har Aristoteles funnit en väg att förmedla ideell nödvändighet och sinnlig tillfällighet med varandra. För Aristoteles är inte varat uppdelat i två oförsonliga världar såsom är fallet hos Platon, utan rörelsen sammanbinder objektsvärldens två olika dimensioner med varandra, det metafysiska med det sinnligt uppfattbara eller fenomenvärlden. Objektvärldens nödvändiga former har således inte något från den sinnliga världen helt avskiljt vara. Den sinnliga världens ting är tvärtom en realisering av tingen i sig eller väsendena. Den nödvändiga formen uttrycker sig genom en kontinuerlig rörelse, vars resultat innebär att tinget i sig har realiserats i ett tillfälligt sinnligt uttryck. Det nödvändiga är en möjlighet som genom rörelsen övergår i ett sinnligt existerande ting. Det möjliga tinget eller tinget i sig är samtidigt natur, varför uttrycket ‘sakens natur’ är synonymt med väsende, det som uttrycks genom rörelsen.10 Följaktligen har även rätten en natur, en apriorisk grund, naturrätten, som kommer till ett sinnligt uttryck i den positiva rätten. Naturrätten är i sig, i sin egenskap av ett syntetiskt apriori, oföränderlig och nödvändig, eftersom den inte kan vara på något annat sätt. Den är som elden som “brinner lika hos greker och perser”.11 När naturrätten realiseras i en positiv rättsordning begränsas den i tid och rum, varvid en rad tillfälliga variationer, accidenser, uppstår alltefter de faktiska omständigheterna, t.ex. klimat, folkkynne, geografiskt läge. Lagstiftningen är således, enligt Aristoteles, ett mänskligt handlande som i likhet med andra hantverk har naturen eller väsendet som mått och förebild.12 Sedd ur den aristoteliska väsensmetafysikens synvinkel är naturrätten den positiva rättens orsak. Med utgångspunkten att inget existerar i tid och rum, som inte har en orsak är denna slutsats logisk. Medan naturrätten är en metafysisk fixpunkt, iden-  10 Aristoteles, Fysiken, 200 b. 11 Aristoteles, Nikomakiska etiken, 1134 b 18 ff. 12 Aristoteles, Protreptikos, B 49, 50, 51.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=