fungerar som en ontologisk hörnpelare som skall åskådliggöra förhållandet mellan idéerna och sammanbinda det absoluta varat med dess kontingenta skuggvärld. Bakom Aristoteles antagande om en förste orörlige rörare ligger en rad grundläggande överväganden och slutsatser. Till att börja med är allt skeende i världen bestämt av kausalitetens lag. Allt som blir eller sker har en orsak eller annorlunda uttryckt inget sker som inte har en orsak eller grund. Denna tankegång kom så småningom att sammanfattas Gottfried Wilhelm Leibniz i principenratio sufficiens eller den tillräckliga grundens lag.6 Om en första utgångspunkt, som inte är betingad av något annat, inte postuleras så är regressus in infinitumoundviklig. Saknas grunden innebär det i sin konsekvens, enligt Aristoteles, att heller ingenting annat kan finnas. Det vi erfar som omedelbara resultat av ett kausalsammanhang kan i så fall inte heller existera, eftersom en yttersta grund saknas. Allt kommer därför att hänga i luften och en stabil kunskap blir omöjlig, eftersom “det inte går att genomlöpa oändliga orsakskedjor”.7 Det som återstår i kunskapen är osammanhängande impressioner. Att anta existensen av ett första orsak som inte är orsakad av något annat förefaller lösa denna till synes hopplösa problematik och tillfredsställer människans behov av en överblickbar ordning. Dessutom verkar kausalitetsprincipen som ett ovedersägligt bevis för antagandets riktighet. Slutsatsen att rörelsen måste ha en orsak styrks inte endast av logiken utan den bekräftas även av erfarandet. Vidare står 6 I Essais de Théodicée I, § 44 formulerar Leibniz den tillräckliga grundens lag på följande vis “c’est que jamais rien n’arrive, sans qu’il y ait une cause ou du moins une raison déterminante, c’est-à-dire quelque chose qui puisse servir à rendre raison a priori, pourquoi cela est existant plutôt que de toute autre façon”, Oeuvres philosophiques de Leibniz, ed. par M. Paul Janet, Tome II, Paris 1866, s. 130 f. 7 Analytica posteriora, 82 b jfr 72 b.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=