Om en första punkt uppställs, som för sin existens inte förutsätter något annat så förefaller denna problematik elimineras. Den förste orörlige röraren kan också beskrivas som en filosofisk Stunde Null, en utgångspunkt som inte förändrar eller förflyttar sig och som därigenom förmår garantera en kunskapsteori som uppfyller kraven på koherens och motsägelsefrihet. Världen är en, eftersom allt, som befinner sig i rörelse, är beroende av den förste orörlige röraren.2 Aristoteles har säkerligen hämtat inspiration till konstruktionen från sin lärare Platon, som menade att varje existens förutsätter ( πoθεσις) existensen av något annat. Tanken är att allt som existerar gör det genom omedelbar delaktighet (µεθεξις) i något som är högre. Detta högre utgör samtidigt orsak och grund till det som är delaktigt i dess högre vara. Platon använde teorin för att beskriva förhållandet mellan varats olika skikt.3 Lägst stod det timliga varat med dess tidsoch rumsbundna fenomen, skuggvärlden. Över skuggvärlden reste sig idévärlden, som utgjorde orsak och grund till varats lägre nivåer. Redan av den terminologi, som Platon använder för att beskriva sammanhanget, framgår att den av tid och rum bestämda världen härleder sin existens från något högre. En skugga kan inte existera av sig själv, utan förutsätter något annat som kastar skuggan. Högst upp i den platonska idé- eller begreppspyramiden befinner sig en yttersta grund, som inte förutsätter något annat och som omfattar allt.4 “Det icke förutsatta” (τ νυπoθετoν) beskrivs även som det som är tillräckligt i sig själv (τ κανoν).5 Det är uppenbart att denna högsta metafysiska punkt har samma funktion som Aristoteles förste orörlige rörare, nämligen att garantera en såväl ontologisk som epistemologisk enhet. Teorin om delaktighet implicerar ett antagande om att världen är uppdelad i ett absolut och ett kontingent vara. Hypotesen 2 FysikenH, 1; Θ, 5, 6, samt Metafysiken, Λ, 6. 3 Politeía, 509 ff. 4 Politeía, 510 b. 5 Phaidon, 101 e.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=