Lundstedt nöjde sig ingalunda med dessa förhållandevis beskedliga slutsatser. Han hävdade också att folkrätten givit upphov till världskriget genom sin uppfanatiserande inverkan på de olika nationernas känsla av sin egen rätt samt att den lett till nazismens maktövertagande i Tyskland genom skuldparagrafens och skadeståndskravens fatala betydelse för den politiska utvecklingen där. När ett nytt världskrig bröt ut ansåg sig Lundstedt givetvis ha fått vatten på sin kvarn. Hans anspråk stegrades nu till det ursinniga. I en bok som gavs ut under världskriget — Det Hägerström-Lundstedtska misstaget — skrev han om sitt misslyckande att övertyga opinionen i Sverige och särskilt inom det socialdemokratiska partiet om sin kritik mot folkrätten: “Själv känner jag helt naturligt endast en djup sorg i medvetandet om att, därest man i mitt eget land /.../ i Genève hade gått in för min kritik, så skulle den nationalsocialistiska diktaturen troligen aldrig ha kunnat komma till stånd och följaktligen det nu pågående kriget ha inhiberats.”7 Uttalanden i denna stil gjorde Lundstedt till åtlöje. Motståndare som Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten gjorde obarmhärtigt narr av honom och hans åsikter. Vilhelm Lundstedt var naiv, känslosam, en smula fåfäng. Han var sittande fågel för jägare som Hedenius eller Tingsten. Politiskt hade han föga tyngd jämfört med en formidabel motståndare som Östen Undén. Undéns folkrätts- och folkförbundslinje stakade ut vägen för Sveriges framtida utrikespolitik, inte Lundstedts kritik. Sedan detta framhållits återstår frågan: Hade Lundstedt rätt? I själva verket är det ganska uppenbart att Lundstedt, sedan överdrifterna silats bort, hade rätt i sak. Han utförde ett intellektuellt uppröjningsarbete (låt vara på snart åter förbuskad mark) genom att 7 Hägerström-Lundstedtska misstaget s. 197.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=