pragmatiska lösningar. I stället för att låta sunda förnuftet råda betraktar staterna det internationella spelet under juridikens synvinkel, men en juridik som löpt amok och förlorat varje kontakt med verklígheten. Lundstedt påminner om första världskriget: “Det fanns icke ett av de krigförande folken, som icke trodde sig gå i döden för hävdandet av rätten och rättvisan i världen.”4 Hade situationen då, som många hävdade, förbättrats i positiv riktning genom bildandet av folkförbundet (NF)? Lundstedt förnekade det: “Denna folkförbundets betydelse skulle självfallet grunda sig på den s.k. akten för nationernas förbund. Men denna akt är väsentligen icke något annat än en del av folkrättschimären, satt i vissa paragrafer. Paragrafering av en fantasi kan dock icke göra denna till verklighet”5 Under fredliga förhållanden kunde de folkrättsliga reglerna visserligen ha en viss betydelse och ett visst värde, medgav Lundstedt. Men så fort en konflikt uppstod som berörde nationernas vitala intressen, så fort krig hotade förlorade dessa regler sin kraft. Lundstedt poängterade att också idén om “kollektiv säkerhet” i folkförbundets regi föll på det faktum att suveräna stater inte de facto kan bindas till några förpliktelser, vare sig att delta i sanktioner eller att ge vika för dem. Suveräna stater agerar i sista hand för att tillvarata sin intressen, inte för att uppfylla några lagbestämmelser eller åtaganden. Gällande folkrätt och NF:s stadgar bekräftade och fastslog suveräniteten. Något kollektivt säkerhetssystem förelåg därför ingalunda: “Men sanktionerna kunna inom en överskådlig framtid aldrig annorlunda än på själva papperet bli ett system. Så snart detta ‘system’ skall fungera i verkligheten, så måste det enligt sin egen natur falla sönder och samman..”6 4 Folkrätten s. 16. 5 Folkrätten s. 17. 6 Folkrätten s. 23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=