grarna hölls på ett relikskrin eller ett vigt kors eller att handen höjdes. Efter reformationen tolkade Olaus Petri landslagens och stadslagens ‘helgedomar’ eller ‘heliga ting’ som heliga föremål i allmänhet, bland dem den heliga rätten och lagen. Almquist menar att Olaus Petri kan ha åsyftat den världsliga lagboken, för under - och - talen var vanligt, att eden avlades på lagboken.86 Därefter återgick man till edsavläggelse på den heliga skrift, och den principen gällde fram till år .87 I svensk rätt har enligt Almquist praxis varit den, att de fingrar som berörde relikerna, Bibeln, evangelieboken, eller lagboken var högra handens pekfinger och långfinger. Efter reformationen spreds uppfattningen från Tyskland, att även tummen borde finnas med, med den symboliska innebörd som nämnts ovan. Edsavläggelse med tre fingrar användes vid de kungliga kröningarna men kom, enligt Almquist, inte i bruk vid domstolarna.88 Olof Wibelius, landshövdingen i Johan Ludvig Runebergs dikt med samma namn,89 hade domarerfarenhet som hovrättsauskultant och lagman och personifierar domarens plikt att upprätthålla ed och lag. Han adlades år af Wibeli, och hjälmprydnaden i hans vapen enligt det år utfärdade sköldebrevet är en “blåklädd höger arm, på hvilken handen af naturlig färg, hvars inre sida är framvänd, håller de främsta båda fingren upräckta”.90 Pekfingret och långfingret är således uppsträckta till edgång. Edssymboliken förekommer också i Åse härads vapen och nu även i Grästorps kommuns vapen, i vilken kommun Åse härad ingår. Vapnet beskrivs i nu aktuell del “en knuten gyllene hand med till edgång uppsträckta fingrar”. I Bror Jacques de Wærns tolkning år är det en högerhand med pekfingret och långfingret uppsträckta. Handen 86 Almquist, Jan Eric, “Med hand å bok”, Svensk juristtidning, 1937, s. 240 ff. 87 Ds Ju 1975:1, i prop. 1975/76:64 s. 74. 88 Almquist, a.a., s. 240 ff. 89 SeFänrik Ståls sägner. 90 Schlegel, Bernhard och Klingspor, Carl Arvid, Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adelns ättartavlor, Stockholm 1875, s. 323 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=