till ordaliernas, genom vilka guden visade människorna om en person var skyldig eller oskyldig.81 I germansk rätt avlades eden först genom att edsavläggaren vidrörde en stav, men efter kristendomens införande skulle edsavläggaren istället vidröra en evangeliebok eller reliker. Präster lade däremot handen på bröstet. Syftet med handlingen var att uppväcka en starkare religiös känsla hos den som avlade eden. Handlingen motsvarades i edsformeln av orden ‘vid Gud och hans heliga evangelium’, ‘vid Gud och hans heliga ord’ eller ‘vid Gud och alla helgon’.82 Efter reformationen kunde helgonen inte åberopas i ederna. Som ett resultat av detta ersattes genom religionsfreden i Augsburg år denna del av ämbetsederna för bland andra Rikskammarrättens domare med det ovannämnda åberopandet av Gud och det heliga evangeliet.84 Som vi har sett ovan återkommer denna formulering i de svenska domarederna från år till år . Kännetecknande för eden är således att den är bunden till en ritual i det att ord och form möts. Formen består i en symbolhandling, exempelvis att ena handen höjs eller att ett föremål vidrörs. När handen höjs eller vidrör ett heligt föremål förekommer ofta den symboliken, att – av de höjda fingrarna – tummen betyder Fadern, pekfingret Sonen och långfingret den helige ande, medan de nedböjda fingrarna ringfingret och lillfingret står för själen respektive kroppen.85 I svensk rätt har enligt Almquist sättet för edsavläggelsen varierat. När edens lydelse innefattade evangelierna, var det ursprungligen en evangeliebok som edsfingrarna skulle läggas på. I undantagsfall kunde också förekomma, om ingen evangeliebok fanns till hands, att fin- 81 Hans-Werner Gensichen i Theologische Realenzyklopädie, Band IX, Berlin 1982, s. 373 ff. 82 Erler och Kaufmann, a.a., sp. 861 ff. och Scheurl och Sehling, a.a., s. 248. 83 Genom denna fred lades den principen fast, att landets och invånarnas religionstillhörighet avgjordes av furstens religionstillhörighet –cuius regio, eius religio. Den Augsburgska bekännelsen, å andra sidan, härrör från riksdagen i Augsburg år 1530. 84 Peter Landau i Theologische Realenzyklopädie, Band IX, Berlin 1982, s. 388 f. och Scheurl och Sehling i Hauck, D. A., Realencyklopädie für protestantische Theologie und Kirche, 3 uppl., band 5, Leipzig 1898, s. 248. 85 Erler och Kaufmann, a.a., sp. 876.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=