ställas under vederbörande actoris tilltal, eller ej”. (Aktor var en person som förde talan mot den som var anklagad för brott eller försummelse i tjänsten.) Det är sista gången som häradsrätten hävdar sin auktoritet i så beslutsamma ordalag. Sedan skaffar sig landshövdingarna steg för steg allt större makt över lappskattelanden. Ett tecken på det är att kronobefallningsmännen börjar vägra närmast berörda närvaro vid insyningar av skatteland. I Jokkmokk godkände häradsrätten att en same fick dela ett land med den tidigare innehavaren efter kronobefallningsmannens inrymning utan att synemän fått närvara.221 Men praxis verkar fortfarande vara vacklande. Det visar exempelvis fyra mål vid samma ting i Jokkmokk . I det första tvistar två samer om ett land. Rätten beslutar att den ene skall “hos Konungens Befallningshavande i länet ödmjukeligen ansöka” om stadfästelse på att han har rätt till landet.222 Men samma dag tilldöms en same ett land utan hänvisning till landshövdingen sedan “andra skattelappar” tagit ställning för den ena av två tvistande parter. Ytterligare en tvist avgjordes självständigt av häradsrätten. Det gällde en same som anklagades för att ha trängt in på en annans land. Han tilldömdes landet eftersom det enligt rätten varit övergivet och han hade många renar. Den påstått förfördelade hade dessutom ett annat land som han kunde klara sig på. Men i det fjärde målet uppvisar ena parten en inrymning av kronobefallningsman Hasselhoun från . Nu accepterar häradsrätten en inrymning utfärdad av honom. Det gjorde den inte sex år tidigare. Mot slutet av-talet och under -talet ifrågasätter kronan inte sällan skatteböndernas rätt till sin jord, trots flera riksdagsbeslut som garanterade skattemannarätten. Mot den bakgrunden är det knappast förvånande att landshövdingar bestred häradstingets rätt att utfärda inrymningar på lappskatteland. 221 Dombok. Jokkmokk 1794 222Dombok. Jokkmokk 1799 Slutsatser
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=