ljudda missnöjesyttringar bland menigheten och det påpekades att den inte ville förlora sin “av gammalt inför domstolen vanliga jämkningsrätt av renbetesland”. Protokollet fortsätter med att häradsrätten hävdar sitt revir. “Häradsrätten fann rätt obehagligt, att åhöra dessa med många flera härvid gjorda erinringar och förbehåll från både lappmän och nybyggare. Nedtystade dem slutligen med försäkran, att Kungl Maj:ts befallningshavande vid erhållande om vad Jokkmokksallmogen här ovan andragit, nogsamt lärer rätta den vidtagna författningen i alla delar, som allmogen befara med tiden bliver dem skadliga”. Häradsrätten kräver alltså att landshövdingen skall ändra sitt dekret så att det överensstämmer med samernas och nybyggarnas hänvisningar till gammal sedvänja. Hasselhoun protesterade genom att hävda att hans närvaro var onödig. Domhavanden borde ha fått landshövdingens skrivelse och därmed var saken ur världen, menade han. Häradsrätten svarade att skrivelsen aldrig varit “med domstolen kommunicerad” och aldrig uppläst från predikstolarna. Hasselhoun lämnade då tingsstugan.219 I Arjeplog slår häradsrätten lika kraftfullt vakt om sin domsrätt över lappskattelanden. Kronobefallningsman Hasselhoun hade inrymt två samer på ett skatteland där en annan redan var inrymd av häradsrätten.220 Hasselhoun visade dessutom upp landshövdingens skriftliga bekräftelse på inrymningen. Trots det beslutade häradsrätten att ogiltigförklara den. Utdrag ur protokollet skulle överlämnas till landshövdingen för att han skulle överväga om “allmänna lagen kräver att Hasselhoun för sitt härutinnan uppdagade förhållande, må 219 Korpijaakko-Labba (2005, s 125, s 137) har missförstått skeendet vid tinget i Jokkmokk 1793. Hon menar att det handlade om “en total kupp” och att häradshövdingen “skulle ha varit mer än positiv” till att häradsrättens kompetens gick över till kronofogden. Men häradshövdingen försökte slå vakt om häradsrättens domsrätt över skattelanden. Året därpå i Arjeplog hotade han till och med att dra kronofogden inför domstol för att han inrymde samer på skatteland. (Se Kapitel 6) Så småningom fick häradshövdingen kapitulera, men han gjorde motstånd både 1793 och 1794. 220Målet tryckt i Prawitz 1967, bilaga 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=