som oöverstiglig. Omkring började länsmyndigheterna gradvis inse att det var nödvändigt att tänka om. För att komma någon vart måste man börja med lappmarksgränsen.199 Det första steget mot en lappmarksgräns togs vid ett möte i Öjebyn i december . Kungl. Maj:t hade krävt en skogsordning för länet i maj samma år och nu samlades en representativ församling av tjänstemän från länsstyrelsen, häradshövdingar, kronobefallningsmän, rådmän samt fullmäktige från alla tolv socknarna.200 De konstaterade bland annat att det inte fanns några lands-, härads- eller sockenallmänningar utan att “all utmark nu av privatis till byaskogar nyttjas”. Därför borde man tydligt avgränsa både sockenallmänningar och eventuellt kronoallmänningar. Bönderna bromsade processen, men ett brev från kyrkoherde Pehr Fjellström i september satte fart på den igen. Han argumenterade kraftfullt för en lappmarksgräns. Böndernas fiskefärder till lappmarken drog bara kraft från jordbruket. En gränslinje skulle också garantera nybyggarnas och samernas rättigheter gentemot bönderna. De renbetesavgifter som samerna betalade kustbönderna borde också avskaffas.201 Efter att ha vandrat genom instanserna nådde brevet Kungl. Maj:t i februari . Fyra månader senare anslogs medel till en lantmätare, som skulle delta i fastställandet av en lappmarksgräns. Gränsdragningen började med att kustbönderna och lappmarksborna fick utse sina fullmäktige för Umeå socken/lappmark. Delegationerna visade sig snart vara oense. Landshövdingen kallade då till ett möte vid Rusksele nybygge i juni , konstaterade oenigheten och förklarade att man måste inrätta en särskild synerätt. Ordförande blev landssekreteraren Lars Qvist, som verkar ha haft alla parters förtroende. Gränsen från Ångermanland till Gråträsk i Piteå socken 199 Göthe 1929, s 379 200A.a., s 453 ff 201 A.a., s 457 Gränsdragningen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=