heller frågan eftersom ordet inte hade någon entydig innebörd vid mitten av -talet. Ett nytt reglemente för att uppmuntra nybyggare att bosätta sig i lappmarken utfärdades .193 Den som ville ta upp ett nybygge skulle ansöka hos landshövdingen, som förordnade kronofogde, länsman och två nämndemän att besiktiga platsen. Besiktningsprotokollet gick till häradsrätten, som frågade om någon på tinget hade invändningar. Om det uppstod någon tvist i sammanhanget skulle häradsrätten inspektera området och ge sitt utslag, men ärendet skulle sedan gå till landshövdingen som fattade det slutgiltiga beslutet om inrymning. Nybyggaren skulle tilldelas tillräcklig mark, “men utan andras förfördelande”. Det innebar att en same hade formell rätt att stoppa ett nybygge om han kunde visa att hans näring skadades. När nybyggesplakatet utfärdades hade näringarna i kustlandet återhämtat sig efter knektutskrivningarna och missväxterna under -talet och början av -talet. Konflikterna kring det som skulle vara gräns mellan Lappmarken och “nedre landet” ökade i takt med att befolkningen i området växte. Det gamla problemet med en fastställd lappmarksgräns blev allt mer påträngande. Vid mitten av -talet hade kustbönderna gjort långa fiskefärder upp i Lappmarken. Det var formliga expeditioner och deltagarna kunde vistas ett -tal mil in i Lappmarken i någon månad.194 Detta såg samer som ett intrång, men inte heller kronan var särskilt trakterad av böndernas fjällfiske. Den tidens härskare såg helst att var och en ägnade sig åt “sin egen” näring. Omkring mångfaldigades skatten för böndernas fiske i “fjällträsk”. Det gjorde att fiskefärderna blev färre. Den tendensen förstärktes på-talet då missväxter och knektutskrivningar orsakade Nytt nybyggesplakat 193 Tryckt i Poignant 1872, s 37 ff 194 Göthe 1929, s 1 (Umeå lappmark); Bylund 1956, s 33 (Pite lappmark); Hultblad 1968, s 158 f (Lule lappmark); Arell 1977,s 127 ff (Torne lappmark)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=