“ofog” tyder på en ganska skarp konflikt mellan landshövdingen och häradsrätten. Det handlade trots allt om två erfarna häradshövdingar. I tingsrätten dömde Carl Sadelin, som hade varit borgmästare i Torneå och domhavande i Lappmarken sedan , i lagmanstinget den tidigare nämnde Haquin Stridsberg. Vid den tiden skulle också gränsen mot Norge bestämmas. Olof Malmerfeldt var vice landshövdingoch fick yttra sig om fördragstexten i en skrivelse till kanslikollegium.191 Malmerfeldt hade flera synpunkter påordvalet. I utkastet till fördraget stodatt samerna “äger” sina skatteland. Detta ville Malmerfeldt ändra på. “Men när det står att lappen äger skattland, vill det betyda någon äganderätt till land och jord, som dock bestrides, ty i Lappland erkännes ej någon jordägare, utan jordbrukare eller innehavare”, skriver han. Han förespråkadei stället formuleringenatt samenkunde “innehava skattlagt land”. Malmerfeldts invändning mot “äga” kan spegla hans personliga språkuppfattning, men också att betydelsen av “äga” hade börjat bli omdiskuterad. Landshövding Gyllengrip ansåg utan tvekan att lappskattelanden var kronojord. Trots det skrev han om lappmannen som “ägaren” och om hans “ägande rättighet” . Då hade ordet äga bara betydelsen “inneha” eller “besitta”, inget mer. Femton år senare ifrågasätter Malmerfeldt ett liknande ordval om lappskatteland. Här kan en betydelseglidning av ordet ha börjat göra sig gällande. Någon ändring i fördragstexten blev det i alla fall inte. Där står ordet “äga” i anslutning till lappskatteland på flera ställen.192 Malmerfeldts personliga synpunkter på språket kan inte ges någon avgörande betydelse för vilka rättigheter samerna hade till lappskattelanden vid den tiden. Att det står “äga” i kodicillen avgör inte 191 Kanslikollegii arkiv. Renskrivna protokoll i utrikes äranden, A II b. Vol 13. (3/11 1749), RA. Olof Malmerfeldt blev 1739 ett slags verkställande direktör för Lappmarkens ecklesiastikverk , som skulle främja kyrkan och skolan i Lappmarken, men också verka för nybyggeskolonisationen. Under 1750-talet var han aktiv i olika bruksprojekt och påtänkt som landshövding. På grund av partistrider i riksdagen fick han vänta på utnämningen till 1765 och satt sedan bara i fyra år. Westin (red.) Del III, s 504, s 525 f 192 Se särskilt paragraf 2 “Ingen lapp må hädanefter äga skatte eller städjeland i uti mera än ett rike”. Kodicillen tryckt i Cramér & Prawitz 1970, s 108 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=