Häradstingets starka ställning i markfrågan understryks ytterligare av några domar i början av -talet. Då fattade tinget till och med beslut om nivån på skatteuttaget. I Jokkmokk avslår häradsrätten en sames ansökan om nedsättning av skatten eftersom han anses “sitta vid villkor”, d v s ha förhållanden som motsvarar den skatt han redan betalar. I Lyckselebeslutar häradsrätten om lindrigare skatt för en same eftersom han befinnes vid “ganska svaga villkor vara”.154 Under slutet av -talet och början av -talet granskade flera utredningar frågan om lappskatten. De kom med flera olika förslag om hur skattläggning och skatteuppbörd skulle utformas. Kammarkollegiet ägnade stor möda åt att ta reda på varför full lappskatt noteras som ett halvt mantal. De kungliga brev från-talet som gav svaret hade kommit bort. Flera av utredningarna förespråkade en jordebok, men efterhand gav de upp och insåg att kostnaderna skulle bli för stora, särskilt med tanke på de tämligen obetydliga skatteinkomsterna från Lappmarken. Vid ett tillfälle föreslogs en jordskatt på lappskattelanden, men samma utredare övergav snart tanken efter påpekanden från kammarkollegiet och Kungl. Maj:t. Det nya uppbördssystem som så småningom utkristalliserade sig byggde på att lappbyn var skatteenhet. Byn fördelade själv skatten genom sin valda länsman. Han överlämnade den förutbestämda skattesumman till fogden. Detta innebar att lappbyn och häradsrätten i fortsättningen skötte all fördelning av lappskatteland och administrerade skatteuppbörden. I sina domslut fortsatte häradsrätten att utgå från sedvanerätten och behandla lappskattelanden som skattejord. Den skattelängd som inlevererades och fastställdes var inte någon regelrätt jordebok med uppmätta och kartlagda ägoenheter samt uppgifter om skattelandens kamerala jordnatur. Trots det började den kallas jordebok. Slutsatser 154 De refereras i Korpijaakko-Labba 1994, s 415.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=