Graan anslöt sig någon gång mellan och till dem som krävde att alla skulle ha papper på hur de förvärvat sin skattejord. Den åsikten hade periodvis ett visst inflytande under cirka ett sekel framöver, men den blev aldrig allmänt accepterad som gällande lag.123 I Graans skrivelse står dessutom att samerna “hava för något århundrade sedan begynt att bo eller vistas uti ett land, vilket efter dem kallas Lappmarken”. Samerna hade funnits där betydligt längre än så, men även några hundra år skulle ha gett dem urminnes hävd till sina lappskatteland. Definitionen av urminnes hävd var att äldre personers föräldrar inte kunnat ge besked om på vilka grunder någon börjat bruka ett visst markområde. Inte heller skulle rättigheten ha ifrågasatts så vitt någon kunde minnas. Den allmänna definitionen togs från den medeltida landslagen där det stod att urminnes hävd förelåg när “ingen minns eller av sanne sago vet” hur någon kommit över ett landområde. I års lag uttrycktes det så att urminnes hävd förelåg om någon hade besuttit fast egendom eller en rättighet “okvald och obehindrad” så länge att “ingen minns eller av sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först därtill komne äro”.124 När Graan skrev sitt memorial var även urminnes hävd omstridd. Det var främst ett inslag i maktkampen mellan kronan och högaristokratin, men kom också att beröra skattebönder. Bland annat fanns inflytelserika rättslärda som hävdade att man aldrig kunde åberopa urminnes hävd för att behålla mark som kronan ansåg vara sin. Försöken att utmönstra urminnes hävd ur svensk rättspraxis misslyckades, men även i det fallet växlade åsikterna hos olika ämbetsmän och rättslärda.125 Av Graans skrivelse framgår också att projektet med skattläggning och jordebok för lappskattelanden nu hade hamnat i bakgrun- Urminnes hävd omstridd 123 Almquist 1934, s 100 f; Ågren 1997a, s 117 f 124 Magnus Erikssons allmänna landslag, Konungabalken 5 Kap. par. 4; 1734 års lag, Jordabalken 15 kap. par. 1 125 Ågren 1997a, s 79, s 118 f
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=