Hos endast en av dessa familjer nämns något om mark. En Nils Tomsson anges förutom två sjöar bruka “Skogh. mill på alle sidhor”. För övriga anges bara fiskevatten. Frånsett detta enstaka undantag stämmer längden helt överens med Karl IX:s direktiv som krävde antal personer samt “fiskevatten och antalet renar hos varje familj”. Korpijaako-Labba lyfter fram undantaget Nils Tomsson. Utifrån hans exempel drar hon flera slutsatser som helt saknar stöd i källmaterialet.80 Hon skriver att i längden uppräknas “inom ramen för vissa exakt avgränsade områden alla inom området boende lappar”. Det är fel. Områdena är inte alls “exakt avgränsade” utan högst ungefärligt angivna. Hon påstår också att längden uppger “storleken på den skog som var och en brukade”. Det stämmer bara när det gäller en person, inte “var och en”. Hon menar också att längden var en inventering av sjöar “och övriga ägor som brukades av lapparna”. Inte heller det är korrekt. Även där handlar det bara om fiskevatten samt en opreciserad uppgift i en notis som avviker från alla andra. Korpijaakko-Labba har inte refererat längden från på ett rättvisande sätt. Någon skattläggning av markresurserna indikerar den inte. Korpijaakko-Labbas tredje argument för att lappskattelanden blev skattlagda som jord är att längderna för lappskatten börjar ange mantalsbråk. Detta försök att mekaniskt överföra böndernas jordskattesystem till Lappmarken motiveras aldrig närmare. Hennes enda stöd för tesen är en längd från Kemi lappmark .81 Den skall visa “att mantalsbegreppet redan helt frikopplats från sin gamla bemärkelse med anknytning till person. Skattens summa hade fastslagits till en viss summa per helt mantal, vilket betydde något helt annat än en person”. Men det “framgår däremot inte av skattelängden vilka de Förminskning av mantalsbråk 80 Korpijaakko-Labba 1994, s 354 f 81 Norrlands handlingar, Lappmarken 1619:15, RA
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=