Både bondbyn och lappbyn hade alltså möjlighet att ingripa i jordfördelningen inom byn och få häradsrättens stöd för det utan att skattemannarätten ifrågasattes. Behovsprincipen stämmer dessutom väl överens med det samiska siida-samhällets system för landfördelning, som var sedvanerätt i Lappmarken. Häradsrätten baserade sina domar om lappskatteland på det samiska samhällets sedvanerätt. Den utgjordes av de principer för fördelning av land som tillämpats i det samiska siida-samhället. Därmed fick lappbyn ett stort inflytande över häradsrättens domar. Vi vet att lappbyn hade sin egen domstol. Troligen fungerade häradsrätten med sin samiska nämnd dessutom som en högre instans dit man kunde “överklaga” byarättens avgöranden. Denna möjlighet nämns även i kodicillen till års gränstraktat. Vid den tiden utgjorde samer majoriteten i häradsrättens nämnd. Eftersom samer från flera byar satt i nämnden kan den samiska menigheten ha betraktat den som en högre instans även inom den samiska rättssfären. När det samiska systemet för landfördelning tillämpades av häradsrätten kom det att motsvara skattemannarätt i det svenska rättssystemet, inte minst på grund av att det var just häradsrätten som formellt bekräftade avgörandena om landfördelning. Särskilt under senare delen av -talet registreras ett slags behovsprincip i domböckerna. Även den grunden för landfördelning stämmer överens med den ursprungligt samiska. Det kan finnas flera anledningar till att behovsprincipen börjar registreras just då. Bland annat hade häradsrätterna fått direktiv att rätta sig efter “lapparnas sedvänjor” i mitten av -talet. Det kan ha gjort det mer angeläget att föra in en behovsprincip i domböckerna, även om den hade tillämpats tidigare. Man måste också beakta att lappskattelandsindelningen var ett flexibelt system inom lappbyns ram och att renskötselns konjunkturer växlade. Slutsatser
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=