sett enig om att den hade kvar många drag av den ursprungligt samiska. Numera går den oftast under beteckningen siida-samhället. Den samiska byn styrdes av en församling som har kallats byarätt eller kåtating. Den övervakade sitans område. För att man skulle få slå sig ner där fordrades byarättens godkännande. Den politiska organisationen grundades på hushållet. Huvudnäringarna var jakt, fiske samt insamling av växter och bär. Dessutom bedrevs handel med främst pälsverk och torrfisk. En familj hade bara ett fåtal tamrenar. Den förflyttade sig mellan olika resursområden under året. Vilken familj som skulle disponera ett särskilt landområde eller fiskevatten under en viss säsong bestämdes av byarätten. En familj - eller mindre släktgrupp - utnyttjade skilda områden under skilda årstider. I regel förflyttade sig en familjegrupp mellan samma marker och fiskevatten år efter år och rättigheterna kunde överföras från en generation till nästa. Men om det inträffade avsevärda förändringar i gruppstorleken kunde byarätten bestämma att områden skulle överföras från en krympande till en växande grupp. Varje lappby samlades på en bestämd plats vid midvinter. Det finns enstaka skriftliga källbelägg för det. Från Lule lappmark rapporterar en resenär att han besökt lappbyn Sjokksjokks vinterviste och uppger några birkarlar att de befann sig i byn Tuorpons vinterviste. Kronan bestämde att alla samer i Lule lappmark skulle använda Jokkmokk som vinterviste. Dit kom i fortsättningen handelsmännen och därmed också samerna. En liknande centralisering infördes i andra lappmarker. Siida-samhället hade en egen rättskipning, som utövades av byarätten. Åtminstone delar av denna sedvanerätt erkändes av staten i kodicillen till års gränstraktat mellan Sverige och Norge. Där överlåts tvister om bortkomna renar, små skuldfordringar samt slagsmål Egen rättskipning 21 Lundmark 1982, s 70 f. I Torne lappmark till Jukkasjärvi, i Pite lappmark till Arvidsjaur, i Ume lappmark till Lycksele.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=