Under - och -talet var kronans fogdar och häradsrätten eniga om att lappskattelanden skulle behandlas som skattejord. Även fogdarna hänvisade till att innehavaren kunde förlora sitt land på grund av så kallat skattevrak. Det gällde endast skattejord. Fogdarna hänvisade också till att släktingar hade förköpsrätt till lappskatteland. Detta kallas bördsrätt och gällde endast för skattejord. Det är otvetydigt att alla myndigheter betraktade lappskattelanden som skattejord vid den tiden. Kronans högste ämbetsman i Lappmarken var landshövdingen. Ämbetet upprätthölls (med ett kortare avbrott) av Johan Graan åren- . Han nämner aldrig uttryckligen att lappskattelanden är skattejord, men hans försök att förteckna dem i en jordebok tyder på att hans åsikter gick i den riktningen. Det hindrade inte att han ville besätta delar av lappskattelanden med jordbrukare. Graan ansåg att lappskattelanden var orimligt stora för en familj. Enligt lag och gällande rättspraxis fick ingen skattebonde besitta mer jord än han kunde bruka. Graan menade att detta även skulle gälla samernas nyttjande av lappskattelanden. Mellan och ändrade Graan sin uppfattning om lappskatttelanden. Han anammar uppfattningen att all jord ursprungligen tillhört kronan och att innehavare av skattejord måste kunna visa papper på att de hade förvärvat den av kronan, annars var det fortfarande kronans jord. Detta var ingen ovanlig åsikt vid denna tid, men den var omstridd och blev aldrig allmänt accepterad. Under slutet av -talet och början av -talet granskade flera utredningar frågan om lappskatten. De kom med olika förslag om hur skattläggning och skatteuppbörd skulle utformas. Utredningarna förespråkade en jordebok, men efterhand insåg de att kostnaderna skulle bli för stora, särskilt med tanke på de tämligen obetydliga skatteinkomsterna från Lappmarken. Vid ett tillfälle föreslogs en jordskatt på . Obeslutsamhetens tid (-)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=