ha betalat skatten. Skatten varierade dessutom mellan olika socknar. I Vilhelmina var den på eller öre per år, i Sorsele ,-, kronor beroende på hur många som vistades på landet. I Tärna varierade den mellan öre ochkronor och öre. Bergström påpekade också att om det skulle utgå lappskatt så skulle den tas ut byavis, inte sockenvis. Den borde också tas ut efter förmögenhet (antalet renar) inte efter land. Han föreslog att lappfogden skulle sända in uppgift på hur många renar var och en hade, sedan skulle häradsskrivaren tillsammans med byns ordningsman fastställa skatten för varje by. Den ordningen ville inte häradsskrivaren ha. Han skrev några månader senare att han inte borde fördela skatten, det skulle göras av landsfiskalen eller “andra av myndigheterna förordnade tjänstemän eller av lapparna utsedda förtroendemän”. Han tillade att samerna klagade över att “den uråldriga betydelsen av innehavare av lappskatteland förfallit” eftersom de inte längre genom inrymning kunde “betrygga sin rätt till landet, vilket numera förvägras dem”. Två månader senare föreslog häradsskrivaren att lappskatten skulle avskaffas. Länsstyrelsen instämde i ett brev till Kungl. Maj:t .440 Eftersom länsstyrelsen inte längre fick inrymma samer på lappskatteland blev uppbörden besvärlig och det var oklart vem som skulle skatta för vad. Lappskatten hade också blivit en ren obetydlighet. Enligt länsstyrelsen hade ungefär hundra samer rest på skatten, men den totala summan uppgick inte till mer än ungefär kronor, alltså i genomsnitt en krona per person. Att driva in skatten kostade betydligt mer än den gav. Länsstyrelsen ansåg att “tillräckligt utredningsarbete redan nedlagts på denna obetydliga fråga”. Efter en del ytterligare utlåtanden avskaffades lappskatten genom ett riksdagsbeslut . Därefter fick de renskötande samerna, med vissa undantag, betala skatt som övriga medborgare och några lappskatteland förekom inte längre i uppbördslängderna. 440Fattigvården… (SOU 1924:59 II), s 18
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=