viste, samt med den iakttagelsen vid flyttningarna, att dessa ske på olika tider, så att renhjordarna ej varda sammanblandade”.410 Enligt utredningen fanns det inte heller några lappskatteland i Jukkasjärvi socken. I Gällivare socken hade fjällapparna inte sökt inrymning på särskilda land utan hade redan tidigare begagnat renbetet gemensamt i fjällandet och övre skogsregionen. “Dock hava de, så att säga, gammal hävd å de särskilda trakter där de höst- och vårtid vistas.”411 Inte heller skogssamerna skulle ha några särskilda land vid början av -talet. Men de hade “haft detta i gångna tider och innan de tillika slogo sig på jordbruk”. I Jokkmokk hade samerna “ända till för två årtionden sedan erhållit inrymning i särskilda renbetesland, vilka till dem på ansökning utsynats”. Fjällsamernas land omgav vår- och höstvistet “där de önskade vara fredade från intrång av andra lappar”. Skogslapparna hade däremot fått inrymning på större områden där deras renar kunde hålla sig året runt. I fjällen var sommarbetet formellt sett gemensamt inom varje lappby, men samerna hade själva delat in betestrakterna efter gammal sedvana. De flesta inrymningsbrev hade under -talet varit villkorliga och bara gällt så länge samen behövde landet för sina renar. Numera utfärdades inga inrymningar i Jokkmokk. I Arjeplogs socken fanns det lappskatteland hos fjällsamerna “i få fall”, enligt utredningen. Till skogssamerna i socknens östligaste och sydligaste delar hade det upplåtits lappskatteland där de vistades med sina renar från början av maj till början av december. “Inom sina renbetesland hava de ett huvudviste, beläget vid en sjö eller ett rinnande vattendrag, samt dessutom en mängd mindre visten, melllan vilka de flytta under den tid av sommaren, då de hava renarna under vård.” I Arjeplog hade nybyggare kommit i besittning av stora renbetesland som förut ägts av skogssamer. Nybyggarna betalade 410 1882 års kommitté, s 25 411 I avvittringshandlingarna från 1883 uppges att det fanns två lappskatteland kvar i Kaitum, det “norra” och det “södra”. Prawitz 1967, “Odlingsgränsen”, s 55. Se nedan fotnot 442.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=