Landshövdingen i Västerbotten skrev till Kungl. Maj:t att det fanns “nybyggarlappar” och ungefär andra bofasta samer ovan odlingsgränsen. De bestod dels av yngre personer som tog tjänst som boskaps- eller renskötare, dels av äldre som lämnat renskötseln och bosatt sig utan laglig rätt, ofta på sitt gamla lappskatteland.368 De olagliga nybyggena kallades inhyseslägenheter. I en förordning bestämdes att länsstyrelsen skulle pröva vilka av dem som fick vara kvar. Den skulle ta hänsyn till både besittarnas och de nomadiserande samernas behov. De som godkändes skulle tilldelas tillräckliga inägor och husbehovsskog vid avvittring.369 Upplåtelserna gjordes av länsstyrelsen efter utredning sockenvis. De som hade lagt ner ett omfattande arbete under lång tid fick vara kvar och avvittras med äganderätt. En del där man i inte lagt ner nämnvärt arbete skulle dras in. Efter utredningar och sammanträden i socknarna var förhållandena för bebyggelsen ovanför odlingsgränsen fortfarande inte ordnade .370 I en del fall hade länsstyrelserna ännu inte fattat beslut, i ytterligare en del fall vägrade de som skulle lämna nybyggena att flytta. Frågan behandlades av regering och riksdag på nytt . Ministern menade nu att man borde legalisera inhyseslägenheter i ganska stor utsträckning. Om man skulle ta hänsyn till “lappbefolkningens olagligt anlagda lägenheter” så borde man göra detsamma “för den befolkning av svenskt ursprung som befann sig i samma läge”.371 Resultatet blev att man i fortsättningen gjorde ganska generösa bedömningar av vilka inhyseslägenheter som skulle få vara kvar.372 En kungörelse i frågan utfärdades . Regeringens utredare Lennart Berglöf sammanfattadeutfallet: “Med stöd av denna kungörelse har skett ett stort Generösa bedömningar 368Stenman 1983, s 125 369SFS 1909:54 370 Arell 1981, s 27 ff, Stenman 1983, s 188 ff 371 Arell 1981, s 28 372 SFS 1915:169
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=