höstvisten ovanför. I Arjeplog bifogades en lång lista på lappskatteland och på vilka villkor de var upplåtna. (Listan behandlas utförligare i nästa kapitel.) I Enontekis (Karesuando) beslutades vid sammanträdet januari utan nämnvärd diskussion att hela socknen skulle ligga ovanför odlingsgränsen.355 I Västerbotten hölls de första sammanträdena om den definitiva odlingsgränsen sommaren.356 (Dorotea /, Sorsele /, Stensele / och Vilhelmina /). Endast i Vilhelmina deltog samer. Deras talesman hävdade att en gränsdragning långt österut var nödvändig för att samerna skulle kunna fortsätta att utöva sin näring. Avvittringsstyresmannen svarade bland annat att samerna inte behövde så mycket mark eftersom de ändå snart skulle dö ut. För Dorotea och Sorsele föreslog han en odlingsgräns nära den provisoriska, i Stensele och Vilhelmina borde gränsen flyttas längre upp i fjällen.357 Men nu gällde den ändrade avvittringsstadgan och Kungl. Maj:t återförvisade hela ärendet. Lantmäteristyrelsen hade påpekat att samer bara varit närvarande vid ett av de fyra sammanträdena och det stred mot stadgan. Därför måste allt göras om. Nya sammanträden hölls under sommaren. (Dorotea /, Vilhelmina /, Stensele / och Sorsele /). Vid det laget hade års renbeteslag trätt i kraft. Samer var närvarande vid sammanträdena. Grovt räknat delades de fyra västerbottenssocknarna i två ungefär lika stora delar av den definitiva odlingsgränsen. Argumenten var ungefär desamma som i Norrbotten vad gällde förutsättningar för odling och renskötselns markbehov. Nybyggarna menade att odling kunde bedrivas längre västerut och samerna att renskötseln behövde mark längre österut. I Västerbotten agerade skogsintressen för att gränsen skulle dras så långt västerut att inte kronoparker hamnade ovanför gränsen. Där fanns större restriktioner mot avverkning. Detta argument avvisades av andra instanser. 355 Ibid. 356 Prawitz 1967 “Odlingsgränsen”, s 22 ff, s 39 ff, Stenman 1983, s 174 ff 357 Civildepartementet. Konseljakt 20/6 1890, nr 19, RA
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=