infördes ett tillägg i avvittringsstadgan. Samerna och jordbruksbefolkningen skulle först höras. Sedan skulle avvittringsstyresmannen lämna in ett förslag till länsstyrelsen. Den skulle yttra sig och sända förslaget vidare till Kungl. Maj:t för beslut. Därmed började hela frågan behandlas efter en ny ordning och grundprincipen var att fjällsamernas vår- och höstvisten skulle hamna ovanför odlingsgränsen. Sammanträdet i Gällivare november inleddes med att samerna fick uppge var de hade sina vår- och höstvisten.349 Efter en del diskussion lämnade avvittringsstyresmannen sitt förslag till odlingsgräns till länsstyrelsen. Den skickade det vidare till Kungl. Maj:t med anmärkningen att man inte borde bry sig om skogssamernas förslag till gränsläggning. Det gick för långt österut. I Gällivare sockens skogs- och myrland fanns förutsättningar för odling. Fjällsamernas vår- och höstvisten borde ligga ovanför odlingsgränsen, men där borde inte finnas mark som i “någon nämnvärd grad” lämpade sig för odling. Kungl. Maj:t fastställde gränsen enligt avvittringsstyresmannens förslag.350 I Jokkmokk fick samerna uppge sina vår- och höstvisten vid det gränssammanträde som ägde rum april .351 Samerna ville att hela socknen skulle ligga ovanför odlingsgränsen. Avvittringsstyresmannen och andra förkastade det förslaget och sände ett eget till länsstyrelsen. Men nu hade länsstyrelsen en betydligt mer positiv syn på skogssamerna än när Gällivare behandlades året innan. I Jokkmokk ansågs skogsrenskötseln vara så viktig att man inte fick inskränka dess möjligheter att fortleva. Samerna hade varit “markens första besittningstagare” och det var en “rättvisans fordran” att de inte fick se sina “under tidernas lopp förut försvagade existensvillkor ytterligare minskade”. De hade nämligen “från uråldriga tider året om begagnat betet å skogslandet i hela socknen och till och med ned mot kusten”. Länsstyrelsen kunde i och för sig tänka sig att godkänna den före- 349Civildepartementet. Akt 18/4 1884, nr 24, RA 350 Prawitz 1967, “Odlingsgränsen”, s 55 351 Civildepartementet. Konseljakt 23/9 1886, nr 6, RA
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=