som blev över sedan de enskilda hemmanen tilldelats ett visst skogsanslag kallades för kronoöverloppsmarker som disponerades av kronan. Vissa av dem blev kronoparker som förvaltades av kronan, andra kunde säljas av. I Lappmarken avvittrades också marker till häradsallmänningar.343 Även efter avvittringen skulle samerna vara berättigade att använda hela Lappmarken till renbete, men på enskild mark “inom de till odling tjänliga delarna av landet” endast under vintern. De skulle också få begagna skogen till hushållsbehov. Nu talades det inte längre om att avskaffa lappskattelanden, som man gjort i års stadga för Lule lappmark. Lappskatteland existerade fortfarande , men myndigheterna kallar dem allt oftare för “renbetesland”. Till en början är uttrycken synonyma. Länsstyrelsen i Norrbotten skriver till exempel om gränsen mellan “de olika renbetes- och lappskattelanden”. Efterhand får “renbetesland” en mer vidsträckt innebörd av “renbetestrakter” i allmänhet, vilket ibland gör det svårt att förstå vad myndigheterna syftar på i sina skrivelser.344 I års stadga står: “Renbetesland, som kunna finnas inom den blivande gränsen för de till odling tjänliga delarna av lappmarken, må, såvitt för lapparnas behov av renbete erfordras, fortfarande därtill användas.” En rimlig tolkning är att det avser alla områden som utnyttjats till renbete, antingen det varit lappskatteland eller allmänna beten. Även om stadgan angav att avvittringen och uppdragandet av odlingsgränsen skulle ske i ett sammanhang blev det i praktiken fråga om två skilda förrättningar. Båda utfördes i princip sockenvis. Den ena var själva avvittringen. Vid den skulle en lantmätare och två gode män kalla “delägarna” till ett sammanträde. Kallelsen skulle uppläsas i kyrkan två söndagar i rad. I den mån “lapparnas rätt är av avvittringen beroende” skulle de kallas på samma sätt, men första kallelsen 343 Liljenäs 1977, s 35 ff 344Prawitz 1967, “Odlingsgränsen”, s 93 f
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=