Nordström blev bemött av en annan jurist, hovrättsrådet Herman von Gegerfelt, som menade att det inte var något tvivel om att kronan ägde de marker som kallades lappskatteland.340 Även om många av talarna i riksdagsdebatten två år senare talade varmt om samernas rättigheter var huvudfrågan hur staten skulle slå vakt om sina skogar. Det kan inte uteslutas att samerna i någon mån lyftes fram som ett argument för att främja statens egna intressen gentemot nybyggarna och skogsbolagen. Ett exempel är inläggen av Rikard Carlén. Han var en framträdande jurist, representerade Stockholm och satt i lagutskottet. Han inledde sitt anförande i andra kammaren med att det var “alldeles givet och lär inte av någon kunna dragas i tvivel att kronan för närvarande äger alla skogar i lappmarken”.341 Men i Lappmarken hade kronan en skyldighet att “bibehålla lapparna vid deras renbetesrätt”. Sedan blev Carlén närmast lyrisk i sitt försvar av renbetesrätten: “Lapparnas anspråk är det förnämsta och heligaste, och förnärmar man det, så bryter man mot en lag, som är heligare än all skriven lag.” För att samerna skall kunna fortsätta att existera är det nödvändigt att skogarna bevaras. Kronan kan inte ge skogen i gåva “annat än med villkor att få kontrollera, det gåvan så användes, att vi icke bryta vår förbindelse mot landets ursprungliga innevånare”. Liknande kopplingar mellan en restriktiv skogspolitik och renbetesrätten gjordes av andra talare. Kungl. Maj:t utfärdade sin stadga “om avvittring i Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker” maj .342 Stadgan frånom avvittring av Lule lappmark hade inhiberats . Nu upphävdes den slutgiltigt. Den nya stadgan föreskrev att de nybyggen som fanns i lappmarken skulle avvittras, d v s definitivt utskiljas från kronans marker. De skulle också definitivt skattläggas och mantalssättas. De områden 340A.a, s 190 341 Riksdagen 1873. AK II, s 246 ff 342SFS 1873, nr 26 Flera uppgifter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=