domstolens majoritet att “samernas undanträngande från det ena riket naturligtvis inte försvarar deras undanträngande även från det andra”.336 I riksdagens andra kammare betonade Västerbottens landshövding E V Almquist att den föreslagna lagen innehöll bestämmelser som avsåg även förhållandet mellan svenska samer och svenska nybyggare.337 Den överväldigande majoriteten av talarna i riksdagen ansåg att samernas rättigheter borde förstärkas även på den svenska sidan. Regeringens proposition antogs i huvudsak av första kammaren, men avslogs av den andra eftersom den inte ansågs garantera de svenska samerna tillräckliga rättigheter i Norge (och i viss mån Sverige). Eftersom kamrarna kom till olika beslut föll hela frågan. I riksdagsdebatten uppträdde Johan Jakob Nordström, som hade varit professor i folk- och statsrätt i Helsingfors innan han blev Sveriges riksarkivarie. Han var djupt konservativ och hänvisade ofta till den så kallade germanska rättstraditionen.338 Han hävdade att samerna ägde och disponerade sina marker innan de kom under Sveriges och Norges överhöghet. Men “då äganderätten till fast egendom enligt folkrättens grundsatser icke rubbas genom erövringens rätt” måste samerna ha förblivit “för sig och sina efterkommande i avseende på sina marker vid samma rätt som de ägde före erövringen”. Principen om urminnes hävd gäller också samerna, menade Nordström. “allraminst kan den erkänna som rätt, att lapparna till förmån för inträngande kolonister finge drivas från sina urgamla, för sitt näringsliv behövliga betesmarker, mot en förespeglad ersättning av [...] marker vilka de allaredan förut och av gammalt äga”.339 336 Riksdagen 1871. Bilaga till proposition nr 8, s 104 337 Riksdagen 1871. AK IV, s 4 338 Se en utförlig artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon, Band 29, av Sten Carlsson. Nordström var omstridd. Som person var han känd för att vara en lärd jurist, men hetsig, arrogant och benägen till hårda personangrepp. “Få riksdagsmän, om ens någon, har så ofta antecknat reservation mot fattade beslut”, skriver Carlsson. Nordström var motståndare till utökade civila rättigheter för kvinnor, att norrmännen skulle få större jämlikhet inom unionen och till att husbönder skulle förlora rätten att aga vuxna tjänare. Å andra sidan engagerade han sig för Polens frihetskamp mot Ryssland, byggandet av statliga järnvägar och var motståndare till 1871 års restriktiva fattigvårdsförordning. 339 Riksdagen 1871. FK. Protokoll III, s 188
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=