renar samt att ta nödig vedbrand och nödigt tältvirke, men inte få göra åverkan på skogen eller åkrar och slåtterland.328 Eftersom samerna ansågs stå på en lägre kulturnivå skulle de inte få besitta någon skog i den meningen att de kunde köpa och sälja den. Då skulle de bli ett enkelt offer för de spekulanter som ville komma över skog för att skövla den i vinstsyfte. Kungl. Maj:t varnade för “vådan av att inleda lappallmogen i handelsaffärer med skogsvaror”.329 En utredning kallad “den norrländska skogskommittén” kom med ett betänkande.330 Där föreslogs en restriktiv linje mot både bolagen och enskilda skogsägare. Målsättningen var att ingen skog för avsalu fick avverkas utan utstämpling av skogstjänstemän. Enligt kommittén hade den avvittring som redan genomförts lett till en överavverkning av skogen. Bolagen hade alltför lättvindigt kommit över skog, bland annat genom att lägga beslag på nybyggesskog. Sedan hade de skövlat den för kortsiktig vinst. Under hela-talet hade myndigheterna skjutit i stort sett alla markfrågor i Lappmarken framför sig med hänvisning till den kommande avvittringen. Då skulle man dra upp en definitiv odlingsgräns, skilja kronans marker från enskildas och definitivt skattlägga nybyggena. Avvittringen i Lappmarken blev svåröverskådlig. Flera lagar och åtgärder grep in i varandra. Flera myndigheter, som ibland var oeniga, skötte planeringen och genomförandet. Skeendet blev så utdraget att nya förordningar tillkom medan avvittringen pågick. Delar av den fick göras om på grund av rena felaktigheter.331 När avvittringsstadgan utfärdades hade redan några områden kring Lycksele avvittrats.332 I Västerbotten pågick avvittringen in på 328Prawitz 1967, “Odlingsgränsen”, s 19 329 A.a., s 13 330 Betänkande …, 1870 331 Översiktliga framställningar är Almquist 1928a; Prawitz 1967, “Odlingsgränsen”; Stenman 1983 332 Stenman 1983, s 47 Avvittringsstadgan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=