Det sista besväret över gränsdragningen avslogs av Kungl. Maj:t 3 mars . Därmed var den provisoriska odlingsgränsen fastställd.325 Det dröjde ytterligare år innan den definitiva blev stadfäst. Nu hade skogsbolagen börjat agera i Lappmarken. De hade sina förespråkare i riksdag och regering. Kronan fick ofta fatta sina beslut med hänsyn till vad bolagen gjort eller förväntades göra. I början av-talet hade de beslutande instanserna ansett att skogen var i stort sett värdelös, men mot mitten av seklet väcktes medvetandet om skogens värde. Riksdagen skrev till Kungl. Maj:t och anhöll om att kronan skulle utforma en politik för en förbättrad skogshushållning.326 Sågverksindustrin hade börjat förvärva skogsfastigheter och avverkningsrätter i en utsträckning som ansågs hota skogens framtida bestånd. Hotet om skogsskövling av bolagen ledde bland annat till att skogsstyrelsen inrättades . Den nya politiken manifesterades i ett kungligt brev.327 I brevet konstaterades inledningsvis att “skogen numera vunnit ett förut icke anat värde”. Fortfarande kunde enskilda tillägna sig ganska stora områden skog under förevändningen att de skulle starta ett nybygge och odla jorden. Sedan inskränkte de odlingen till minsta tänkbara och sålde avverkningsrätten. Nu skulle kronan bli försiktigare med att dela ut skog vid avvittringarna. I stället skulle det inrättas fler kronoparker under allmän förvaltning. Resten av de så kallade överloppsmarkerna kunde säljas till enskilda. Länsstyrelserna i de norrländska länen skulle undersöka vilka skogsområden som kronan lämpligen kunde behålla. Så skedde också och under slutet av -talet och de första åren av -talet avsattes områden till kronoparker i Norr- och Västerbottens län. I kronoparkerna skulle samerna få behålla rätten att beta sina En ny skogspolitik 325 Prawitz 1967, “Odlingsgränsen”, s 30 326Riksdagen 1854. Riksdagens skrivelse nr 228. 327 Tryckt i Lilienberg II, 1875, s 521.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=