fjällen att odling knappast kunde bedrivas. Gräsväxten där var inte uthållig utan kvaliteten på betesmarkerna försämrades snabbt. Därför måste staten och socknarna gripa in med fattigvård och annat särskilt stöd till nybyggarna. Samerna kunde däremot “bereda sig en knapp utkomst” i det området. Därför skulle marken ovanför gränsen “uteslutande upplåtas till renbetes- eller så kallade lappskatteland”. De nybyggen som redan fanns där skulle åter bli allmän kronomark om de blev lediga eller inte uppfyllde uppodlings- och byggnadsplikterna. Vid gränsläggningen skulle lantmätare och sakkunniga personer undersöka hur långt upp mot fjällen man kunde utsträcka odlingen och därefter bestämma en gränslinje. Landet ovanför den skulle reserveras för “lappar eller andra renägare” på de villkor som “Kungl. Maj:t kan finna gott i nåder föreskriva”. Almquist markerade att lappskattelanden var viktiga i Västerbotten genom att kräva att gränserna mellan dem skulle utstakas och rörläggas av en lantmätare. Landen skulle också “fullständigt beskrivas” i ett protokoll. I riksdagen förekom ingen nämnvärd opposition mot gränsen i sig, men flera talare hade praktiska invändningar.321 De menade att det skulle bli billigare om man väntade till dess Lappmarken avvittrades. Utskottet instämde i princip med Almqvist, men avslutade sitt utlåtande med en luddig formulering om att Kungl. Maj:t skulle låta tillse om en sådan gräns kunde dras utan för stora kostnader. Almquist yrkade på återremiss och att Kungl. Maj:t skulle “låta bestämma” en sådan gräns. Det hela slutade i en kompromiss som innebar att gränsen skulle dras, men endast som ett provisorium i avvaktan på avvittringen. 321 Riksdagen 1867. Utskottsbetänkande Saml. 4, avd 1, nr 38, 67, s 9, 11. Debatt FK II, s 508, AK III, s 54, 468. Riksdagens skrivelse nr 63.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=