Redan i början av -talet hade man väckt förslag om en odlingsgräns längre västerut är den lappmarksgräns som dragits i mitten av -talet. Landet ovanför denna gräns skulle reserveras för samernas näringar. Frågan togs upp emellanåt under decenniernas lopp, men hamnade definitivt på dagordningen efter ett förslag från landstinget i Västerbotten. Länsstyrelsen instämde, liksom senare lantmäteristyrelsen.319 Nästa steg blev att Västerbottens landshövding E V Almquist lade en motion i riksdagen om en gräns i nord-sydlig riktning “för betryggande av lapparnas besittningsrätt till renbetesland”.320 Väster om den skulle inga nybyggen få anläggas i fortsättningen. Almquist syftade främst på Västerbotten, men menade att gränsen också borde dras “i andra av de norrländska länen”. Almquist ansåg att oenigheten mellan samer och nybyggare i Västerbotten berodde på att samerna trängts undan “till de högsta, nära nog ofruktbara fjällbygderna”. Men inte ens där fick de utöva sin näring i fred för nybyggarna, som nu hade slagit sig ner så högt upp mot Odlingsgräns och avvittring 319 Stenman 1983, s 52 f 320Riksdagen 1867. Motioner i FK, nr 22.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=