I Västerbotten fortsatte länsstyrelsen att inrymma samer på lappskatteland. Landshövding V A Almquist konstaterade i en riksdagsdebatt att nu hade “de flesta lappar i Westerbottens Lappmark fått fullständig införsel” på sina landområden.316 De hade också “full bestämningsrätt över sitt Lappskatte-land”.317 På centralt håll blev avvittringsstadgan för Lule lappmark allt mer ointressant eftersom både samer och nybyggare förlorade sin betydelse som potentiell transportresurs för Gällivaremalmen. Riksdagen gav redan den första koncessionen för att bygga en järnväg från Gällivare till Töre vid Bottenvikskusten. Järnvägsbygget drog ut på tiden, bland annat på grund av äventyrliga spekulationer av inhemskt och utländskt kapital, men rullade det första malmtåget från Gällivare till Luleå.318 På -talet ger Petrus Læstadius en initierad, men polemiskt hållen, skildring av förhållandena kring lappskattelanden i Arjeplog och Arvidsjaur. Han menar att de tidigare hade fördelats av den samiska byarätten. Sedan hade häradsrätten trängt sig in i hanteringen och under de senaste decennierna hade även den åsidosatts av länsstyrelsen och dess kronofogdar. Læstadius menade att man borde gå tillbaka till den gamla ordningen där resurserna brukades “samfällt” i den meningen att lappbyn hade den övergripande rätten till mark och vatten och att den själv bestämde över hur de skulle fördelas mellan byns invånare. I avvittringsstadgan för Lule lappmarkbestämdes att lappskattelanden skulle avskaffas. Marken skulle brukas samfällt inom lappbyn efterhand som innehavarna av lappskatteland dog undan. Samerna skulle också få renbete på de kronomarker som inte kunde användas till annat efter den kommande avvittringen. Men även i det fallet måste betet upphöra om marken kunde brukas av odlare. Slutsatser 316 Termerna inrymning, immission och införsel har samma innebörd. 317 Riksdagen 1871. AK. IV, s 5 318 Ahlström 1966, s 185 ff
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=