samiska byarätten bestämde över fördelningen av renbetet. “Skall skick och ordning i detta avseende kunna återställas, så måste, enligt min tanke, Lapplands-synerna helt och hållet avskaffas, lapska byarätterna återställas, och arrangerandet om byamännens betesland och skatt överlämnas åt dem, som från gammalt har varit.”300 Kan man lita på Læstadius i denna fråga? Att det finns polemiska tillspetsningar i hans beskrivning av kronolänsmännens verksamhet får man nog anta. Man skulle också ha velat veta vilka källor han har för sina uppgifter om vad som gällt “i gamla tider”. Men grundfakta bekräftas till en viss del av utvecklingen i Lule lappmark. Även där blev insyningarna allt fler i början av -talet sedan länsstyrelsen tagit över häradsrättens befogenheter. Hultblad har granskat källorna, men han uttrycker sig i mer återhållsamma ordalag än polemikern Læstadius. Enligt honom började rika fjällsamer syna in även vinterbetesland under -talet. Det hade de inte gjort tidigare. Under första hälften av -talet fick häradsrätten, som remissinstans, “sysselsätta sig med inrymningsansökningar av rika fjällappar som ville försäkra sig om betesmark i fjällen och annorstädes”.301 I Lule lappmark var det särskilt viktigt att komma igång med avvittringen eftersom man ville få igång malmtransporterna från gruvan i Gällivare. Kungl. Maj:t tillsatte en “ortsbetonad kommitté” som skulle lämna ett förslag i frågan. Den bestod av en häradshövding från Luleå, en förste lantmätare från Jokkmokk och en kronofogde som valts av Gällivare sockenmän. Man kan anta att kommittén speglade länsstyrelsens åsikter. Den var utsedd av landshövdingen och han var också ordförande.302 300A.a., s 300, s 314 301 Hultblad 1968, s 91 302Källmaterialet för frågans behandling 1841-1850 finns i Civildepartementet, konseljakt 13/12 1850. E 1, Vol 333, RA Avvittringsstadga för Luleå lappmark
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=