Nu hade syneväsendet dessutom börjat missbrukas. Kronolänsmännen var okunniga och höll inte reda på vad som var insynat, inte minst därför att de inte förstod de samiska beteckningarna på olika områden. Tolkväsendet var undermåligt och när kronolänsman läste upp sina protokoll och skattelängder hann tolken och menigheten inte med. Det innebar att flera innehavare kunde inrymmas på samma område. Det hade också lett till oreda i skatteläggningen. Dessutom tog kronolänsmännen betalt för synerna och var angelägna om att få syna in så ofta som möjligt. Även gamla allmänningsland insynades numera och kronolänsmännen tog betydligt mer betalt än den lilla reseersättning de hade rätt till. Enligt Læstadius gick en syn i regel till så att den som ville komma över ett lappskatteland gick till kronolänsman och anhöll om att få syna in det. Länsman, som ville tjäna pengar, skrev till länsstyrelsen och uppgav att det gamla insyningsbrevet förkommit eller att det rörde sig om odisponerad renbetesmark. Landshövdingen återremitterade ärendet och kronolänsman meddelade från predikstolen att han skulle hålla syn tillsammans med två nämndemän på en viss plats vid en viss dag. Sedan gick de tre dit, vanligen tillsammans med sökanden. De gick upp på ett berg, tittade ut över trakten och upprättade ett syneinstrument med gränser och tillgångar på landet noggrant angivna. Sedan lästes syneinstrumentet upp vid nästa laga ting. Tillsammans med häradsrättens protokollsutdrag sändes det till landshövdingen, som meddelade sitt utslag. Om den sökande hade renar fick han i regel landet, men hans avgifter till kronolänsman kunde bli rätt kännbara. Då var det billigare att köpa ett lappskatteland. Det var visserligen förbjudet, men förekom ändå. Numera hade alla syner blivit villkorliga och innehöll i regel formeln att samen hade landet “Så länge han det för egna renar behöver”. Trots det hade samer insynat stora områden och tog rentav ett slags tull av andra samer för att de skulle få passera eller beta sina renar där. Læstadius menar att “Ingenting är naturligare, än att hela byns område vore ett gemensamt betesland för samtliga byamän” och att den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=