ma egendom, därav de särskilda byamännen innehade vissa trakter blott såsom behaglig tids förläningar”.297 Förr var gränserna mellan lappskattelanden inte bestämda utan samen hade en stark rätt på de delar av skattelandet där han hade sitt viste, längre ut mot kanterna övergick landet successivt till allmänning. Enligt Læstadius hade byarätterna blivit nedlagda och andra hade trängt sig in i hanteringen av samernas lappskatteland. Först var det häradsrätten. Egentligen borde inte heller den ha varit rätt forum, åtminstone i första instans. Det borde ha varit den samiska byarätten. Numera var även häradsrätten åsidosatt och landshövdingeämbetet bestämde via sina kronolänsmän. Förut rådde den som hade ett lappskatteland om allt som fanns inom landet antingen det var renbete eller odlingar. Nu hade den principen försvunnit. Det hade blivit nödvändigt att få lappskattelandet insynat av landshövdingen, precis som om det hade varit ett nybygge. Læstadius hade inte hittat några sådana syner före och även därefter var de till en början sällsynta. Men efterhand hade länsstyrelsen och kronolänsmännen tagit över trots att de enbart skulle ägna sig åt nybyggesväsendet. Det hade uppstått ett syneväsende “vilket i forna tider aldrig fanns till, och varken i fogdeinstruktionen, eller i någon annan av regeringen utfärdad författning, såvitt jag känner, omtalas. […] Att landshövdingeämbetet äger att fördela lappland298 mellan byamännen i en lappby, är en sak, som efter min övertygelse, varken i lag eller sakens natur finnes grundad.”299 Byarätter nedlagda 297 Læstadius 1833, s 305 298D v s lappskatteland 299A.a., s 299
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=