att alla inrymningar på lappskatteland hade varit villkorliga under de senaste åren. De hade gällt enbart så länge landet inte kunde användas till något “nyttigare” än renskötsel. Samerna skulle ha rätt att beta sina renar på kronomark, men de borde inte ha någon enskild rätt till lappskatteland. Det ledde bara till tvister när renar kom in på någon annans land. Därför borde lappskattelanden avskaffas efterhand och betesrätten göras samfälld inom lappbyn. De som nu hade lappskatteland skulle bara få besitta dem “till innehavarens avgång, varefter den bör upphöra, vadan innehavarens änkor eller barn icke hava att där vidare bibehållas”. Detta förefaller också att ha varit länsstyrelsens praxis i fortsättningen att döma av inrymningar från och. Där stadgas att innehavaren av lappskattelandet skall avträdas om det vid “en blivande hemmansreglering inom lappmarken skulle kunna till nyttigare ändamål användas”.286 Även om utvecklingen är dåligt dokumenterad i källmaterialet kan man följa huvuddragen när häradsrätten underkastar sig länsstyrelsen och gradvis accepterar sin roll som remissinstans utan egen beslutsrätt över fördelningen av lappskattelanden. I och med att länsstyrelsen blir avgörande instans börjar även häradsrätten uppfatta lappskattelanden som kronojord och skriver in detta i domböckerna. Det finns inga förordningar som reglerar hur länsstyrelserna skall behandla lappskattelanden. Några decennier in på -talet blir inrymningarna villkorliga. Vi har inga källor som anger i vilken ordning dessa beslut kommit till. I Västerbotten börjar man, troligen före, ta ifrån dem som förlorat sina renar lappskattelanden. I Norrbotten utfärdar man från-talet (troligen ännu tidigare) inrymningar enbart på livstid eller med villkoret att samen måste lämna landet om det kan användas till något “nyttigare” än renskötsel. Slutsatser 286Holmbäck 1922, Bil. X, bil. XI
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=